David Färdigh: Vintersport i sikte!
Om två veckor, den 9 februari, startar Vinter-OS i sydkoreanska Pyeongchang. Som bekant hävdade OS-grundaren Pierre de Coubertin att det är viktigare att deltaga än att vinna. Men att förlora kan vara fruktansvärt bittert, fråga bara den förre kanadensiska OS-målvakten Corey Hirsch.
Två veckor fullspäckade med vinteridrott hägrar. I skrivande stund verkar det som att även Nordkorea kommer delta i spelen, vilket kanske kan innebära att krigshotet, åtminstone för stunden, försvinner från den koreanska halvön. Visst är det ljuvligt och hjärtevärmande när OS kan föra människor och nationer närmare varandra. Som bekant hävdade ju OS-grundaren Pierre de Coubertin att det är viktigare att deltaga än att vinna. Någon som verkligen tog honom på orden var backhopparen Eddie The Eagle, som i OS i Calgary 1988 blev världsberömd för att han var så fruktansvärt dålig. Hellre än bra var hans paroll när han med vingligt dödsförakt kastade sig nerför OS-backen. Internationella backhoppningsförbundet var dock måttligt roade och menade att han skämde ut hela sporten. För att stoppa Eddie The Eagle från fler framträdanden drev de efter OS igenom en regel som stipulerade att man måste placerat sig bland de främsta i internationella tävlingar eller vara bland de 50 bästa rankade i världen för att få deltaga i OS. Eddie The Eagle var inte i närheten av att klara dessa krav och har följaktligen aldrig mer fått tävla i OS.
Deltagande i all ära, merparten av OS-deltagarna siktar eller drömmer åtminstone om att ta medalj. Och är man i final eller befinner sig i toppstriden så är förstås tävlingsinstinkten på topp. Förluster kan därför bli bittra. En klassiker är när den finländska skidåkaren Juha Mieto i OS i Lake Placid 1980 förlorade guldet till Thomas Wassberg med en HUNDRADELS sekund. Wassberg erbjöd sig efteråt att såga itu och dela guldmedaljen, men den något buttre Mieto avvisade förslaget. En annan svensk klassiker är OS-finalen i ishockey i Lillehammer 1994. Peter Forsbergs klassiska fint i straffläggningen mot Kanade kan man se hur många gånger som helst. Men för den kanadensiska målvakten Corey Hirsch var det förstås mindre roligt. När Posten efteråt ville ge ut ett frimärke föreställande hockeystraffen så blev Hirsch mäkta förgrymmad och krävde 100 000 dollar i ersättning. Posten fick skrämselhicka och gjorde ett nytt frimärke där Hirsch namn och nummer var bortretuscherat. Dålig förlorare? Ja! Fast det är klart, vem vill ha sina nederlag förevigade på frimärke?
Visst vore det roligt att få uppleva Vinter-OS på hemmaplan någon gång, men Sveriges tidigare OS-ansökningar har dessvärre inte gett mersmak. Att övertyga, eller i vissa fall muta, IOK-ledamöterna är en krävande och kostsam uppgift. Östersund kandiderade tre gånger i rad men stöp varje gång. Under en visning av sina idrottsanläggningar för en IOK-delegation berättade Östersunds representanter att de hade snö cirka fyra månader om året, varav en IOK-ledamot från sydligare breddgrader ställde den något kluriga frågan, Men vad gör ni av snön under sommaren? Tystnaden blev total. Efter det har det inte kommit in några fler OS-ansökningar från Östersund. De satsar numera på fotboll.
