Biskop Fredrik Modéus: ”Vem ligger i krubban?”

Julevangeliet är mer än en berättelse. Den bär på ett budskap. Om gudomlig solidaritet med allt i en människas liv. En outtröttlig försäkran att det är i sin ordning att vara människa, ett rungande ja till oss som så ofta säger nej till oss själva.

Samtidigt en uppmaning till handling för alla som vill öppna sina hjärtan: Värna den svage, upprätta den som fallit, slå följe med den som är tyngd av orons och sorgens bördor!

Solidariteten med den utsatte är ett kärnvärde i den västeuropeiska samhällsmodellen. En humanistisk hörnsten. Och ursprunget finns just här, i krubban, där Jesusbarnet liksom sträcker sina armar mot oss och frågar: Ser du nöden, märker du vanmakten, hör du ropen från alla som hela tiden faller igenom trygghetssystemens omsorgsväv?

Visst berättar barnet i krubban om Guds solidaritet med oss. Samtidigt sätter det fokus på varje barn, nära och långt borta. Barnet som lider, barnet som gråtande slår numret till BRIS, barnet på flykt undan krig och förföljelse, barnet vars utsträckta armar inte möts, barnet som lider av psykisk ohälsa, barnet vars liv förmörkas av våld i hemmet.

Sedan 2020 är barnkonventionen svensk lag. Den berättar att barn har rätt till fysisk, social, psykisk, moralisk och andlig utveckling. Det är värt att notera att rätten till andlighet är lagstadgad i ett av världens mest sekulära länder. Vad kan det tänkas betyda?

Flera saker är viktiga: En ung person ska ha redskap att närma sig livsfrågorna och tid att lyssna inåt. Unga måste ha tillgång till religiösa urkunder och dess tolkande berättelser, till det som ger människan rötter. För barn och unga ska det finnas utrymme att ställa livets stora frågor; om tillit, förlåtelse och mening. Unga ska få stöd att forma sin andliga kompassriktning. För att rätten till rötter är skyddad i svensk lag.

Och kanske viktigast: Vid den unga människans sida ska det finnas vuxna som är närvarande och kan öppna för samtal om livet och själva ge ord åt sin kanske ofärdiga tro, men som inte för snabbt och i namn av individuell frihet överger och lämnar den unge ensam i arbetet med sin andliga utveckling.

Vem ligger i krubban? Jag själv. För när jag är i kontakt med mitt inre barn, är jag i kontakt med erfarenheten av att själv sträcka mina armar, mot en famn, mot en trygghet. Där ligger vi allesammans och sträcker oss i hopp om att någon ska tina vår inre frusenhet genom att se, höra och möta vår längtan.

I en sekulär kultur är det viktigare än någonsin att bära julens evangelium vidare till nästa generation, och i tusen år till. Både berättelsen och själva budskapet: Se barnet. Se hur Gud tar mänsklig gestalt. Värna den svage. Lyssna till medmänniskans rop. Lita på Guds ja varje gång du säger nej till dig själv.