Vid den här tiden på året är hinnan mellan oss och det som är större lite tunnare än vanligt. I år på ett särskilt sätt när vi trevande försöker återskapa verkligheten efter pandemin. Vi går till kyrkogårdarna och tänder ljus, besöken där blir fler för varje år som går. Som tysta skuggor rör vi oss mellan gravarna, ensamma med vår sorg, men djupt förbundna med alla andra. Ett magiskt ljuslandskap breder ut sig.

Orden behövs inte för det som är större. Det finns ett igenkännande ändå. Vi är många som upplever att det finns ett samband mellan den stjärnklara nattens himlavalv och det som öppnar sig inåt, en skör länk mellan mig och det eviga. För somliga är känslan i kyrkorummet liknande, i alla fall när man får vara i fred. I Sverige lär mer än 80 % av alla kyrkobesök äga rum när ingen präst är närvarande.

Deppigt för er som är präster, säger någon. Jag tänker annorlunda. Att ta steget in bland valven är existentiellt betydelsefullt. Tända ett ljus, gråta för att man behöver det, sitta knäpptyst på en för hård bänk, här får tanken sväva fritt, man tar paus från vardagen och ger rum för kända och okända tankar.

Fast ibland skulle orden behövas. Förr var det naturligt att väva samman sin livsberättelse med den kristna berättelsen. För många är det inte längre så. Barn, unga och vuxna saknar referenser till en tusenårig tradition av livstolkning. Mycket är skönt att slippa. Livlösa sedvänjor, besvärande hierarkier och ett auktoritärt monopol på livstolkning, sådant saknar ingen.

Samtidigt finns en längtan efter ord som håller att leva av och dö med. Ett mänskligt behov av ord som ger ens erfarenheter konturer. Det är som att vår kultur bär på något oförlöst, ett slags livsåskådningsvakuum. Sekulariseringen är bra på det sättet att vi är fria att tro som vi vill. Avigsidan är att vi löper risk att förlora en hel värld av berättelser, symboler, böner, riter och psalmer som tolkar vad det är att vara människa.

Ibland träffar jag människor som säger ”jag är inte kristen, men…”. Det man avser med det lilla ordet men är att man bär på en längtan efter helhet, efter mening, sammanhang och sådana ord som tolkar livet. Inte påsmetade förklaringsmodeller, religiösa specialord eller konstlade tillägg till livet, utan ord som speglar vad det är att leva. För många känns ordet kristen på tok för snävt. Man upplever sig infångad i ett lärosystem, ihopkopplad med något förgånget och iklädd en för trång bekännelsekostym.

Jag önskar att det var annorlunda. Att ett kärleksmöte fick uppstå mellan själens bråddjupsfrågor och de resurser för livstolkning som finns i en vanlig församling. Att fler fick upptäcka kyrkans öppna rum som välkomnar utan att avkräva bekännelse men förmedlar hopp. Att ordet kristen åter kunde väcka associationer av att stå i en lång, identitetsskapande tradition som är spännande att utforska.

Allt detta kunde kanske göra vår allhelgonavandring lite lättare. När vi tummar på våra blekande fotografier. När vi vandrar ensamma i kyrkogårdens ljuslandskap och upplever att livet är större.

Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift, Svenska kyrkan