Succén från Dramaten till Växjö konserthus
Linn Ullmans roman ”De oroliga” handlar om ett barn som snabbt vill växa upp och bli vuxen medan hennes två föräldrar däremot helst vill vara barn. Att det är Linn själv och hennes föräldrar Liv Ullman och Ingmar Bergman som döljer sig bakom karaktärerna är ingen hemlighet, något som skapat en extra kittling för många läsare. Romanen blev en stor succé och har dessutom gjorts om till pjäs. Dramatiseringen av ”De oroliga” spelas i Växjö konserthus i början av december och föreställningens dramaturg Magnus Florin besökte nyligen Växjö teaterförenings VIP-kväll för att berätta om hur det gick till när succéboken blev teater.
– Initiativet kom från Pernilla August, som fick en stark läsupplevelse av boken och ville göra teater av den. Hon kontaktade därför Linn Ullman och Dramaten.
För Pernilla August var det en delikat situation. Som skådespelare hade hon jobbat nära Ingmar Bergman och nu skulle hon plötsligt regissera en pjäs där han var förebild till en av karaktärerna.
– Det var förstås problematiskt, men samtidigt tyckte hon boken var oemotståndlig och ville verkligen göra teater av den.
Uppdraget att dramatisera och skriva manuset gick till danskan Karen-Maria Bille, vars första version dock inte godkändes av Linn Ullman.
– Linn tyckte att manuset var alltför konfrontativt gentemot mamman, det vill säga Liv Ullman. Det var ju känt att Liv delvis tagit illa vid sig av boken, berättar Magnus.
Så det blev till att göra om?
– Karen-Maria ändrade några få men avgörande punkter, vilket fick Linn att godkänna dramatiseringen.
I avtalet ingick också att varken Linn, Liv Ullman eller Ingmar Bergmans namn fick nämnas i texten.
– Linn vill att pjäsen ska handla om minnenas historia, och inte anknyta till några specifika personer.
Att minnen är något vanskligt och opålitligt är dock Linn väldigt medveten om.
– Linn har berättat att hon har ett väldigt starkt minne av att Ingmar Bergman läser en dikt av Gunnar Björling för henne. Fast samtidigt vet hon att det omöjligt kan stämma. Ingmar Bergman skulle aldrig läsa en dikt av Gunnar Björling! Men ändå använder hon den minnesbilden i boken.
