En ny chans i Sverige
– Jag var fem år gammal och bodde i Afghanistan. På den tiden kom talibanerna till landet. De hade en ideologi som vi inte delade, de var sunnimuslimer och valet blev då att fly landet eller bli sunnimuslimer. Min familj var shiamuslimer och tvungna att fly för att inte bli mördade. Vi kom till Pakistan och efter två år där reste vi vidare till Iran där jag bodde i 16 år.
– När jag växte upp hade jag många frågor om livsåskådning och fick kristna vänner som påverkade mig. När jag var 20 år ville jag bli kristen. De första åren höll jag det hemligt. Jag sa till mina föräldrar att jag var hos kompisar när jag egentligen var i min hemförsamling. När mina föräldrar förstod att jag hade konverterat och ljugit för dem kastade de ut mig från vårt hem. De meddelade myndigheten att jag inte var deras son och alla mina papper blev makulerade. Jag hade inte längre någon identitet, och mina föräldrar ägde allt jag hade. Därför försvann allt, jag hade inte ett eget konto på banken.
– I två år levde jag som papperslös. Jag hade arbete genom en byggfirma, men en dag blev jag gripen av gränspolisen. De deporterade mig till Afghanistan och där kom jag i kontakt med en man från vår hemförsamling i Iran. Han jobbade i Afghanistan och tog med mig till kyrkan. Jag fick bo hos honom och fick många vänner i församlingen. En dag när jag och en kompis var på väg till församlingen för att fira gudstjänst ringde hans telefon. Det var en kompis till honom som jobbade på säkerhetspolisen. Han sa att han hade ett ärende. När han kom satte han handklovar på mig. Min kompis lyckades övertala honom om att vi båda skulle släppas. Han lämnade oss så att vi kunde fly. Men samtidigt hade 17 konvertiter i vår församling fängslats av säkerhetspolisen. Jag vet inte vad som hände med de personerna, men jag och min kompis hade tur.
– Med hjälp av smugglare reste vi först till Iran och sedan vidare till Turkiet. Där tänkte vi söka asyl genom FN, men fick reda på att vi behövde vänta i sex månader och bestämde oss då för att söka asyl på plats i ett annat land. Vi reste först till Grekland, men där var det inte så bra för flyktingar. Det var tusentals som försökte få asyl, så vi reste vidare. Mitt mål var att söka asyl i Tyskland men jag fick en dålig magkänsla när jag kom dit och ville inte stanna. Jag träffade en vän i Tyskland som föreslog att vi skulle resa vidare till Sverige. Vi köpte biljetter och åkte till Danmark. Vid Öresundsbron fick vi stanna vid gränskontrollen ett tag innan vi blev insläppta i Sverige för att söka asyl. Detta var den 26 november 2016. Jag fick vänta i 22 månader innan jag blev kallad på intervju. Jag bodde en vecka utomhus i november. Det var kallt i november, vi hade bara ett litet tält. Men kl 01-05 fick vi sova i korridoren inne på ett ställe. I 40 dagar bodde vi på ett tillfälligt boende utanför Lund. Då bodde vi i tält. Den 20 januari 2017 placerades jag i Växjö. Då kom jag till ett boende på Vintervägen. Där bodde jag i ett år, sen fick jag bo hos svenska kompisar som jag lärde känna på ett språkcafé som Kafé de Lux anordnade. Senare hittade jag också till Skogslyckans språkcafé och blev trogen besökare där.
– När jag lärde mig svenska hände det jättemycket i mitt liv. Som ideell kom jag i kontakt med Studiefrämjandet och jag startade ett persiskt program i närradion. Den 1 april i år fick jag en fast tjänst på Studiefrämjandet efter att ha jobbat ideellt i ett halvår.
Känner sig fri idag
Aref kom till Sverige utan pengar eller bagage och efter några månader ändrades allt. Idag är han fortfarande inneboende men söker lägenhet tillsammans med flickvännen som kommer från Japan.
– Äntligen kan jag känna frihet. I Iran där jag bodde var det förtryck från både regeringen och samhället. Det blev dubbelt för mig eftersom jag både var kristen och flykting. Nu läser jag upp mina betyg på SFI och har ett jobb. Det känns också helt fantastiskt att jag kan få utöva min religion hur jag vill.
