Livet går inte att undvika

Det var en morgon likt många andra i flyktinglägret La Virtud som låg i Honduras, inte långt från gränsen till El Salvador. Min mamma arbetade där som sjuksköterska för Röda korset och följde morgonrutinen med att räkna in alla boende i lägret efter natten. Från ett av tälten kom rapporten att två personer saknades. Man valde att gå ut och leta efter dem och fann en äldre man och hans höggravida dotter ihjälskjutna i ett dike. Mannen var enligt tidigare uppgifter lite förvirrad och hade vandrat iväg under kvällen, varpå hans dotter valt att följa efter och leta efter honom. De hade hamnat på fel sida. Fel sida av det skoningslösa kriget mellan militär och gerilla och deras död lamslog min mamma och hennes kollegor. Vandringen tillbaka till lägret kändes lång men dagen var tvungen att fortsätta. Senare på kvällen när mamma lagt sig för att sova kom en man inspringandes till henne: Señora, du måste komma! Min fru har så ont i magen!

Mamma och mannen sprang bort till tältet och fann hans hustru med ett litet nyfött barn i famnen. Hennes magont berodde på eftervärkarna efter dagens förlossning. Vid hennes bröst låg ett litet, svarthårigt barn och sov lugnt.

Under allhelgonatiden är det döden som många av oss påminns om. Vi minns de som har dött men påminns också om vår egen dödlighet. Vi pratar om döden. Döden som kan vara snabb och skoningslös, en ond, bråd död. Som sveper fram och lämnar oss tomma. Men också döden som kan uppfattas som en välkomnande avslutning på ett liv. Ett avslut av ett liv i smärta, eller andas en tacksamhet över ett liv som levts fullt ut. Syster död som kommer in i våra liv för en stund.

Oavsett vilken form döden kommer i och drabbar oss, så gör den just det. Den drabbar oss och går inte att undvika. Oavsett alla försök till att finna ungdomens källa och evigt liv, så går det inte. Det går inte att leva för evigt, inte i detta livet i alla fall. Men det går att leva. För precis som döden så går inte livet att undvika. Vi har fått livet givet till oss och den gåvan ska vi inte försaka. Livet måste vidare.

I flyktinglägret La Virtud fick döden och livet leva väldigt nära varandra under ett dygn. Men den fruktansvärda, skoningslösa döden fick inte sista ordet. Livet vann. Människans vilja till liv är starkare än döden. Guds vilja till liv är starkare än döden och har besegrat döden en gång för oss alla. För att vi, efter detta liv, ska kunna leva i evighet. Till dess, tills dagen då vi når himmelrikets port så ska vi leva. Leva fullt ut i den gåvan som vi fått. I det liv som är oss givet. Givet av den Gud som älskar oss och bär oss också när sorgen, saknaden och döden drabbar oss.

Elin Sundelin, präst i Växjö