Som ung lämnade han ett Växjö som kändes för litet och instängt. Men sedan teaterprofilen Andreas Dahl kom tillbaka till staden har han drivit arbetet med att göra Växjö till en mer öppen, tillåtande, kärleksfull och modig plats där alla människors verklighet lyfts upp och fram.

Andreas Dahl möter upp på gården vid Ringsbergskolan och Regionteatern. Han nästintill skuttar fram när han kommer ut från skolbyggnaden, förväntansfull men nervös över vad han ska komma att "babbla" om den kommande timmen. Vi slår oss ner vid ett bord i Regionteaterns lokaler. På ena väggen i rummet finns bilder på skådespelare och personal som på ett eller annat sätt bidrar till verksamheten. Det är här Andreas spenderar stora delar av sin tid, såväl fysiskt som mentalt. Han lever och andas scenkonst, att med hjälp av ord, konst och skådespeleri få berätta historier och berättelser. Berättelser från verkliga livet som framförs av medborgarna som själva har upplevt dem. Andreas är dramapedagog och husregissör på Regionteatern Blekinge Kronoberg och en av personerna bakom Växjö Pride. Han är känd för att köra all in och verkligen gå in för det han gör.

– Jag är en person med mycket energi som är ganska framåt men lätt ångestladdad. Jag kan gå all in i något och sedan få ångest för att jag gick all in i det. Men jag har nog inte hittat ett annat sätt att vara på än just all in. Jag är impulsiv, gillar det spontana och att vara i nuet. Samtidigt är jag en grubblare som har lätt att känna saker. Ibland slår Jante mot mig och då ältas det en stund.

Andreas Dahl föddes 1982 i Värnamo. Han växte upp med sin mamma, pappa och tre yngre syskon. När han var två år gammal flyttade familjen till Teleborg och senare också till Kalvsvik.

– Jag minns inte så mycket från tiden i Teleborg men Kalvsvik har jag starka minnen från. Då gick jag i tvåan på lågstadiet. Vi bodde vid lanthandeln och hade på ett sätt en bullerbyn-uppväxt. Jag sprang ofta till grannen som var bonde och hoppade i höskullen och föste in korna. Uppväxten har gett mig mycket, trygghet i det lilla på något sätt, säger han.

De var 30 elever med en lärare och under skoltiden satte de upp små teatrar och hade ett annat sätt att lära sig på än andra skolor. När Andreas gick i sjuan skiljdes hans föräldrar och det blev en period med oro, flyttar runt om i Kalsvik och Vederslöv och relationer som både försvann och stärktes.

– Eftersom jag var äldst av barnen blev jag en extra vuxen för mamma. Jag och hon har en jättefin relation och är väldigt nära. Vi har ett band som är svårt att beskriva eftersom vi är som barn och förälder men också som nära vänner. Vi kan verkligen prata om nästintill allt. Däremot har jag ingen kontakt med min pappa, den relationen finns inte idag.

Hans mamma Veronica är en riktig påhejare och går på allt som Andreas sätter upp. Oftast flera gånger på samma föreställning. Hon och Andreas småsyskon Johanna, Pontus och Jocke var med och bar hedersflaggan under Växjös prideparad 2019. Årets grupp som fick bära flaggan var "stolta närstående"

– Jag och mina syskon har varit med om något som tvingade oss att vara starka ihop. Som äldst av barnen var jag inte den duktige som tog hand om allt men jag testade gränser och banade väg för de andra. Även om vi inte ses så ofta så har vi en speciell relation och vi hittar tillbaka till varandra direkt. Det är fint.

Under högstadiet var det mycket som hände för Andreas. Utöver skilsmässan och tonårslivet började han inse att han var homosexuell.

– Högstadiet är som ett svart hål för mig. Det är inte en bra tid i mitt liv. Under hela högstadiet var jag tyst, osäker och ville inte synas. Det kan ju folk som känner mig idag verkligen inte förstå. Men det är också den enda period i mitt liv som jag inte har hållit på med teater. Annars har jag hållit på med teater sen jag var sex år.

På gymnasiet pluggade Andreas samhällsprogrammet på Kungsmadskolan i Växjö. Han flyttade in i källaren i en villa hos en gammal rektor.

– Det passade inte så bra eftersom jag var ganska skolkig. Jag stod i valet och kvalet om jag skulle välja samhälle eller teater och jag både ångrar och ångrar inte beslutet. Det var nog bra för mig att jag fick läsa teater senare i livet, när jag hade landat lite mer. Annars hade jag nog sabbat det.

Efter studenten jobbade han på ICA-lagret i två där han körde truck. Men han trivdes inte så bra och det var också under den här perioden som han började känna att Växjö inte var en stad som han kunde tänka sig att leva i för all framtid.

– Jag hade kommit ut som homosexuell och kände att Växjö var väldigt instängt. I början av 2000-talet fick man höra ord som bögjävel. Jag fick stå upp för någonting för att kunna vara någon, vilket går bra ett tag men det var också inte här jag ville leva. Hur ska jag kunna leva mitt liv här, minns jag att jag tänkte.

Han flyttade till Bräkne-Hoby för att plugga teater på Folkhögskola. På internatet fanns studenter från hela Sverige som pluggade på olika linjer, som konst, teater och modedesign. Andreas dröm när han var liten var att bli artist. Det fanns också planer på att bli skådespelare men under studierna kom han på att det inte var ett yrke för honom.

– Jag tyckte att teater var kul så länge jag fick göra det lekfullt och på en nivå som inte var på "riktigt riktigt". Första året var väldigt fysiskt med clown och akrobatik. I andra året gick vi in mer på textarbete, kontakt med ens röst och kropp och då låste jag mig. Jag sökte sedan Scenskolan för att det var det man skulle men jag valde att inte anstränga mig vid uttagningen.

– När vi fick besök av en dramapedagog på skolan kände jag att det var det jag ville göra. För dramapedagogiken är gruppen det viktiga och att individer utvecklar sig själva i grupp. Jag vill få folk att göra saker de inte trodde och göra det tillsammans. Samtidigt har jag gjort allt det som skådespelarna gör. Jag vet hur det känns när det låser sig när en ska agera. Jag har verktygen och kan hjälpa skådespelarna att hitta knepen.

Stora delar av klassen flyttade sedan till Göteborg och startade en frigrupp i en lokal i Majorna. Andreas fick leva det gayliv som hanlänge strävat efter att leva och i fyra år spelade han och klasskompisarna barn- och ungdomsteater på olika platser.

– Vi var så överpretentiösa i början. Vår första föreställning hette ”Livet - platsar du?” och sedan blev det en barnföreställning, "Mögel i grönsaksdisken". Det var skammen på jorden. Vi spelade olika grönsaker och det kom in mögel som spred sig. Jag spelade en vindruvsklase iförd en brun kroppsstrumpa som stjälk och hade frigolitbollar över kroppen. Dessutom hade jag två dockor som druvor i händerna, som hette Klas-Göran och Klas-Gunnar. En av dem hade en skånsk dialekt och jag som inte kan buktala buktalade. Det var förnedrande, säger han och skrattar.

Andreas lämnade sedan Göteborg för Storvik utanför Sandviken där han pluggade till dramapedagog.

– Det var fantastiskt där. När en gör något och känner ”jag fattar allt”. Klick klick klick, jag fattar det där. Det var som att hitta rätt i ett arbetssätt som jag gjort som både skådespelare och när jag ledde grupper. Verktygen var precis vad jag hade letat efter och det var fint att få uppleva det.

Under utbildningen kom en lärare in och berättade om tjänster som studenterna kunde söka. Ett av jobben var allt det som Andreas ville göra. Det var teater och pedagogik tillsammans i något nytt.

– Världens bästa jobb kände jag när jag fick höra allt. Till dess att läraren sa att tjänsten var i Växjö. Skjut mig var första tanken men sedan bestämde jag mig för att söka tjänsten. Intervjun med dåvarande teaterchefen Magnus Holm inleddes med att han kallade mig för teaterpedagog. Jag är dramapedagog - det ska du veta, svarade jag. Jag var ganska ifrågasättande kring verksamheten men det var nog också en av anledningarna till att jag till slut fick jobbet. Jag ville vara med och utveckla Regionteatern.

Hösten 2011 började Andreas Dahl som dramapedagog på Regionteatern Blekinge Kronoberg. Teatern behövde pedagogik och arbetet har gett eko till dramapedagoger runt om i landet. Teatern och scenkonsten har haft en central roll i Andreas Dahls liv. När han får jobba med teater och drama kopplar han av. Det blir hans meditation och hjärnan vilar fast den går på högvarv. Han brinner för att se utveckling hos dem han arbetar med.

Han har jobbat mycket med barn och ungdomar, hållit i kvällskurser för vuxna, satt upp musikaler och arbetat med medborgarscenen där invånare får vara med och agera.

– Ett starkt minne jag har är från när jag och Anna Eklund, danspedagog och huskoreograf, var på Öland en dag för att sätta upp en föreställning på en skola. När vi kom dit hade eleverna bestämt sig för att de inte skulle prata med oss på hela dagen. Vad vi än sa satt de helt tysta och jag var helt genomsvettig efter 20 minuter men det löste sig allt eftersom. Vi blev varnade för en elev som hette Kevin. Han var stökig och satte på annan musik när Anna skulle lära ut dans.

Andreas behövde ge honom något konkret. Eftersom det var "Romeo och Julia" som var föreställningen utsågs Kevin till huvudansvarig i samband med att Romeo och Julia skulle dö i slutet.

– Jag gav honom till och med en replik. Han ville först inte ha någon replik men till slut lärde han sig den utantill. När läraren kom in och blev förvånad svarade Kevin ”vad fan, jag ska ta det huvudet där och det huvudet där. Då kan jag fan inte ha papper med repliken i handen. Dumhuvud”. Han spelade teater utan att han visste om det. Den lilla vinsten, att han sa en replik utan en lapp är nästan större än de händelser som ser större ut på pappret, som en stor musikal, säger Andreas Dahl och fortsätter:

– Jag gillar att jobba med människor som inte vill från början även om det sliter mycket att jobba med en niondeklass som ska sätta upp Romeo och Julia trots att de inte vill. Jag har sagt att jag ett par gånger varje termin måste ut till högstadieklasser och jobba. Jag blir inte bra annars. Jag behövde få motståndet för att få använda mina verktyg.

Genom åren har Andreas Dahl jobbat mycket med ungdomar och han beskriver att jobba i högstadiet som "helt fantastiskt". Under fyra år har han också varit med och satt upp de populära musikalerna tillsammans med eleverna på estetiska programmet på Katedralskolan.

– Jag har inte varit någon musikalmänniska utan generellt tyckt att det har varit klyschigt, sexistiskt, tråkigt, rasistiskt och kvinnoförnedrande och utan djup. Men det har gjort mig modig, jag vågade göra musikal på ett annat sätt än jag tänkte att man var tvungen att göra det. De två sista åren, då det lyfte, körde vi på vår abstrakta stil och som vi ville göra det, inte för att göra eleverna eller publiken glada.

Regionteatern har under våren dock valt att avsluta samarbetet med det estetiska programmet sedan Katedralskolan meddelat att de kommer att anställa en behörig lärare som ska ansvara för musikalkursen från och med 2020.

– Det är jättetråkigt att det inte blir fler musikaler, men det är också ett beslut som jag bara får acceptera. Det har varit fantastiskt att få träffa alla elever och se hur några av dem har gått från att knappt våga göra någonting till att de står längst fram i ett fullsatt konserthus.

Andreas Dahl funderar mycket under intervjun. När han grubblar åker då och då ena handen upp i ansiktet. I övrigt han ett stort kroppsspråk, jobbar med hela kroppen och visar med sina händer och knäpper med fingrarna när han förklarar.

År 2014 var Andreas och Regionteatern inblandade i att starta upp Växjö Pride. Flera personer och organisationer hade pratat om Pride och Sensus tog initiativet till ett gemensamt möte med 35 olika organisationer. Under två år var Andreas också projektledare för Pride, ett roligt men oerhört krävande uppdrag.

– När jag kom tillbaka till Växjö kände jag att det var en annan mentalitet, det kändes som något annat. Men det hade inte hänt jättemycket på HBTQ-fronten. Det var lite öppnare men det berodde nog på samhället i stort, inte Växjö som stad specifikt. Pride har gjort att jag har kunnat stanna här i Växjö, säger Andreas och fortsätter:

– Det var varit några av de bästa åren i Växjö för mig, att få se hur det går från ingenting till så mycket människor och så mycket kärlek. Det är fint att få höra ungdomar säga att vi har skapat en möjlighet för dem att vara här och leva sitt liv här. Men jag har aldrig jobbat så mycket i hela mitt liv som när jag var projektledare. Det var utöver mitt vanliga jobb på Regionteatern, där vi också hade mer än någonsin. Jag jobbade på teatern tolv timmar per dag och sedan jobbade jag med Pride på nätterna. Till slut blev det för mycket och jag var nära att gå in i väggen.

Vad drivs du av?

– Inom teatern drivs jag av att få skapa och vara kreativ genom scenkonsten, se hur den kan förändra, förverkliga och ge människor ett bättre liv. Inom Pride vill jag ge mig själv och andra chansen att få kunna leva i den här staden, att en ska kunna vara sig själv och inte behöva gömma sig eller flytta härifrån som HBTQ-person. Jag älskar mitt jobb så himla mycket. Jag tycker det är så kul med människor, att få prata med dem, jobba med dem och se utvecklingen i dem.

För närvarande arbetar Andreas Dahl med en föreställning om Araby. Det är dokumentär scenkonst om Araby och människorna som bor i stadsdelen med premiär i februari 2020.

– Jag går all in i Arabyföreställningen. Det finns inget annat på jorden som jag vill göra mer än det just nu. Det är den stadsdel som folk i Växjö och utanför har flest åsikter om, även om de inte har varit där. Jag vill lyfta nya berättelser som kanske inte har hörts innan men framför allt nya röster. Jag vill också undersöka hur man påverkas av att bo i en stadsdel som är så hårt stigmatiserad och som anses vara en sådan negativ plats. Hur påverkas en som människa av att växa upp där och hur påverkar det val i livet.

Det är personer som bor och verkar i Araby som bidrar till manuset och som sedan också kommer att stå på scenen.

– De vill men har inte stått på scen innan och det är med dem som jag är som bäst. Jag kommer nog aldrig att bli bäst på att regissera utbildade skådespelare utan det är med amatörteater och barn och ungdomar där känner mig som mest hemma.

Vad drömmer du om i framtiden?

– Jag är väldigt mycket mitt jobb och jag älskar det. Jag vill fortsätta vara dramapedagog och regissör, jobba vidare med äkthet och medborgarscenen. Jag får chans att utveckla mig hela tiden och det är sådant som man inte ska underskatta. Jag kan inte tänka mig något bättre. Men jag vill också fokusera mer på mig själv som person. Jag behöver bry mig lite mer om mitt privatliv och tillåta mig själv att styras av annat än jobbet. Kanske flytta till en större stad, kunna gå på en gaybar utan att själv vara den som driver den, och se vad som händer. Jag skulle vilja träffa någon och bli lite kär. Det hade varit fint. Men jag är inte riktigt klar här i Växjö.

När intervjun är klar har Andreas än en gång kört all in och den lätt ångestladdade känslan infinner sig. Gud, vad har jag egentligen babblat om nu, avslutar han och reser sig från stolen med en tunn svart dyna.