Älskade barn - därför rakar jag mina ben

"Vad gör du?” undrar femåringen.

Mammahjärnan går på högvarv och ungefär hundra olika tankar rasslar runt, vara en bra förebild, inte ge barnen skeva ideal, inte spä på utseendefixeringen, inte spä på myten om kvinnokroppen som objekt… inte, inte, inte…

Femåringen har dock tålamod, står kvar och väntar på svar. Jag får säga som det är: Jag rakar benen.

Den självklara, och fruktade, följdfrågan kommer: ”Varför då?”

Det är ju fånigt egentligen. Inte gör väl det nåt att jag rakar benen, inte spelar det nån roll att min dotter ser det, och det är väl bara att svara som det är - att jag känner mig lite finare med rakade ben. Eller rättare sagt, med orakade ben känner jag mig fulare, som att det inte är riktigt okej, som att jag inte är riktigt okej - inte duger. Med hår. På benen alltså.

Men jag vill inte. Vill inte dra ner henne i den eviga spiralen av att ständigt bedöma sin egen kropp, ständigt bli bedömd. Alltid känna pressen på att vara på ett visst sätt. Hon kommer säkerligen komma dit ändå, det kommer övriga samhället, media och reklam se till att hon gör. Men jag som hennes förälder, som hennes mamma, borde väl kunna vara en motvikt? Inte själv medverka till att hon ser sin kropp som något alltid kan förbättras?

Så är det då fel att raka benen? Självklart inte! Men det är ju bara att inse - jag rakar dem inte för att minska vattenmotståndet när jag simmar, eller ge ett mer aerodynamiskt flyt när jag steppar runt på en fest.

Jag rakar mina ben för att jag har gått på myten om att kvinnor måste ha hårlösa ben. Hela mitt liv, sen tidig tonår, har jag blivit matad med faktumet att kvinnor enbart bör ha hår på huvudet och ögonen. Jo, jag har gått på myten om att jag är ful med hår på benen, och jag har svårt att sluta känna så. Men jag vill inte att min femåriga dotter ska gå på den här myten, vill inte mata henne med min osäkerhet och min vilja att passa in.

Det jag så desperat försöker undvika är att sända ett dåligt budskap till mina barn, ett budskap om att jag som kvinna inte duger som jag är. Istället vill jag visa att jag är lika mycket värd, med eller utan hår. Men hur gör jag det, när jag står där med rakhyveln i hand och en femåring som klättrar på toastolen bredvid?

Jag vet inte. Om fem, tio år kan jag diskutera det med henne, problematisera det, säga precis det som jag skriver i den här krönikan. Men nu? Jag pratar ofta, ofta om hur alla människor är lika mycket värda, att alla är olika och att det är bra, att man får klä sig precis hur man vill, oavsett om man är tjej eller kille och att man får älska vem man vill oavsett om den personen är tjej eller kille. Jag pratar också om att det inte spelar någon roll hur man ser ut, det viktiga är hur man är mot andra. Det är fina ord, men har de någon effekt?

”Mamma, jag tycker du är fin när du har sånt där svart på ögonfransarna”. Tack, älskade barn. Jag vet att anledningen till att du tycker det delvis kommer från att du redan nu matas med ett ideal om hur kvinnor ska se ut, genom allt från Disneyfilmer till datorspel. Men ditt intresse för kläder, glitter och smink handlar ännu mer om din fascination för form och färg, en estetisk ådra och en insikt i att man kan förändra genom att måla, ändra färger, mönster, former - oavsett om det handlar om en teckning eller en människa. Ett intresse för kläder och smink är inte fel, inte mindre värt än mitt intresse för foto eller hästar. Jag vill bara att det ska fortsätta vara glädjefyllt, något du gör för att du vill, något du gör för att det är roligt. Inte för att du känner att du inte duger utan det.

Maria Lindberg