Nadim Ghazale: Är provokatörernas storhetstid äntligen över?
Äntligen! Lögnarnas gudfader, provokatörernas frontface, ytterkanternas bästa vän och ”alternativ-högerns” (rasisternas) grandmaster ryker snart från världens mäktigaste ämbete. Snart är Donald Trump ett minne blott, för gott också hoppas jag. Men hela hans person, karaktär och gärning lämnar ett dystert kvitto för framgång i vår tid och blottar något djupt sorgligt. Att det fungerar, att metoden är framgångsrik.
Han fick oss att sluta kalla en lögn för en lögn och blurrade gränserna mellan fakta och åsikt. Han implementerade en krishantering där allt som inte passade honom avfärdades som ”fake”. Han fick folk att tro på att meningar som ”I know words. I have the best words” faktiskt betyder något. Bullshit och lögner som oavsett om de provocerade eller talade till oss fick vår uppmärksamhet, den gyllene drycken. Provokationer som väckte känslor och fick oss att reagera. Reaktioner som ledde till lajks, kommentarer och kanske främst algoritmer som gick på högvarv och avnjöt varje sekund och bara fortsatte blåsa på den flammande kolen för att hålla den glödande het. Så oavsett om responsen var positiv eller negativ så lockade det fram en reaktion och reaktioner innebar fokus på avsändaren och fokus på avsändaren betyder uppmärksamhet. Något som är essentiellt för att kunna nå fram genom ett ständigt brus nu när alla har en plattform att vädra sina tankar på. Locka till dig uppmärksamhet av alla sorter och voilá, brusgenomträning är ett faktum.
Donald satte standarden och många apade efter. En av 2010-talets bästa dopaminkickar är uppmärksamhet och provokatörernas belöningssystem går bananas. Att för insamlade internethjärtan spola ner anständighet, hövlighet, medmänsklighet och allmän vuxen respekt som om de vore toalettpapper verkar inte spela någon roll. Framgången, följarna, inflytandet och tillträdet talar sitt tydliga språk. Great success.
Jag har själv upplevt det. Inget har fått mina konton att växa mer än när jag trampat i klaveret eller utryckt mig dumt, ogenomtänkt eller provocerande. Då händer exakt det jag beskriver ovan. Det är inte alltid trevligt eller välkommet, men slutresultatet är ändå detsamma. Belöningen levererades oavsett om jag varit en idiot eller idol. En större plattform.
Jag inser varför många använder detta som en medveten strategi, för den funkar. Men nu när lögner och provaktioner inte räckte hela vägen för deras husgud vars beteende närmast övergått till rent galenskap tänds ett hopp inom mig. Är provokatörernas storhetstid äntligen över? Det kan vara så om vi som är följare äntligen inser att det är vi som brygger den gyllene drycken de berusar sig med. Att sluta svälja betet, sluta bereda tillträde och sluta reagera är att strypa åt tillgången till uppmärksamheten. Deras makt är inte längre bort än våra klicket av våra fingrar. För det här handlar inte om åsiktsskillnader, det handlar om beteende och vilket beteende vi vill acceptera.
