Att bära pyjamas på jobbet
Jag älskar mitt jobb som fotograf och frilansande journalist på så många sätt. Jag får träffa allt från supersöta små bebisar till veterinärer i FN-tjänst och nervösa brudpar. Mitt yrke är kreativt och spännande, jag utvecklas ständigt och det finns enrom inspiration att finna hos andra fotografer och journalister. Allt det där är ju essensen av mitt yrke, min drivkraft.
Men sedan finns det ju också andra sidor, både av yrket och rollen som egenföretagare. Journalist- och fotografyrket är stressiga jobb med deadlines som ska hållas, mycket som ska produceras på kort tid och samtidigt gärna vara nyskapande. Stor press ibland. Som egenföretagare ska jag sköta bokföring, ha koll på pensionssparande och försäkringar, bli ständigt uppringd av telefonförsäljare, fylla i körjournal och fakturera.
(Okej, det sistnämnda kan vara ganska tillfredsställande).
Men! Det finns ett körsbär på kakan, grädde på moset, pricken över i, ett ess i rockärmen. Felaktigt användande av ordspråk till trots, det finns något som gör de mest instängda arbetsdagarna lite bättre. De där dagarna då jag inte har några kundmöten, ingen fotografering eller intervju. Dagar som kan bli ganska ensamma med ögonen ständigt fastnaglade på datorskärmen. Men också dagar då jag kan klä mig hur jag vill.
Jag vet en frilansjournalist som menar att en av hens största drivkrafter är att ha ett yrke där hen kan gå iklädd pyjamas på jobbet. Som frilansande journalist med hemmet som arbetsplats är detta fullt möjligt. Jag skulle väl inte gå så långt som att säga att detta är min största drivkraft som egenföretagare, men att jobba hemifrån har verkligen sina fördelar. När jag är trött och sliten, mest bara vill sitta i soffan med en kopp te och se ännu ett avsnitt av Shadowhunters (en väldigt dålig serie jag vet, men den innehåller alla mina favoriter - vampyrer, varulvar och magiker… jag borde skriva en krönika om min kärlek till vampyrer och varulvar, det finns ju så mycket att prata om… nä, nu flyter jag iväg, håll mig till ämnet!). När jag har en sådan dag, men såklart ändå måste jobba, då finns det inget bättre än att glida i mina fula, noppriga, knallrosa mjukisbyxor. Jag för evigt tacksam för att jag fått ärva dem av min svägerska.
Att sen grannarna antagligen undrar vad jag egentligen gör om dagarna (går hemma i mjukiskläder - det är väl inget redigt jobb?), det bryr jag mig mindre om. Huvudsaken är att jag får göra det jag brinner för och dra in lite kosing, samtidigt som jag har de mest komfortabla kläder människan någonsin skapat.
Tilläggas bör att jag bor på landet och här är inte hetsen över kläder lika stor. Alltså är det mindre uppseendeväckande än man kan tro med rosa mjukisbyxor på en onsdagseftermiddag. (Jag borde skriva en krönika om det - hur skönt avsläppande folk är här på landet. En av landsbygdens stora fördelar om du frågar mig).
Se där ja - den här krönikan har redan gett mig idéer till två nya krönikor, men otroligt viktiga och engagerande ämnen. Allt nedhamrat på tangenterna iklädd ovan nämnda paltor.
Ps. Om de rosa mjukisbyxorna ligger i smutstvätten går det även bra med min röda mjukisoverall i velourmaterial.
Maria Lindberg
