Att hata journalister

För tio år sedan hade jag aldrig tvekat. Det hade varit en självklarhet att gräva, så djupt jag bara kunde, leta fram all skit och presentera den för världen. För att det behövs, för att människor har rätt att ta del av det och för att det är det journalistik handlar om. Kalla det en tredje statsmakt om du vill, oavsett på vilken nivå den verkar så är journalistiken oerhört viktigt - den ska granska makten, orättvisor - stora som små. Jag är journalist och stolt över det. Men jag är också egenföretagare, ensamjobbande kvinna, mamma… och det gör mig utsatt.

Jag är inte stolt över det, men numera funderar jag mer än en gång innan jag tar mig an ett känsligt ämne. Kan det faktum att jag skriver om detta utsätta mig, min familj eller min verksamhet för fara? Det är frågor jag alltid måste ställa mig.

Mycket har och göra med att jag är frilansjournalist. Jag har inte en stor redaktion som backar upp mig, med säkerhetsavdelning, stora ekonomiska resurser och en chefredaktör som kan hjälpa mig om en förbannad företagsledare från ett nationellt multimiljardsföretag ringer och skäller ut mig för att jag granskats hens verksamhet. Jag står där helt ensam. Om jag skulle granska kriminell verksamhet kan konsekvenserna bli riktigt obehagliga.

Men jag vet att det kan bli väldigt obehagligt även för mina kollegor som är anställda på stora redaktioner. För det är inte bara min enskilda situation som har förändrats, det är något mer. Klimatet och attityden mot journalister har hårdnat. Hatet som sprids mot vår yrkeskår är skrämmande.

Här är ämnen som kan göra att man utsätts för hot, hat och även fysisk misshandel.

- Invandring

- Feminism

- Yttrandefrihet

- Extremhögern

- Att vara kvinna och uttrycka åsikter

- Sport

Ja, det finns säkert mååååånga fler ämnen som kan uppröra folk. Och det är ju okej. Att bli upprörd alltså. Att tycka annorlunda än en krönikör och kanske välja att skriva en insändare som svar. Det är inget konstigt eller fel alls, tvärtom. Det är när de där åsiktsskillnaderna istället föder hat, när man på sociala medier och genom mejl kränker, trycker ner, talar illa om, hotar och till och med säger att man ska döda en person eller dennes barn - då har man för längesedan passerat gränsen. Tyvärr händer det ständigt. En grupp som är väldigt utsatt ingår jag själv i - kvinnliga krönikörer. Här kan även hot om våldtäkt läggas till listan.

Allt det här sammantaget är såklart oerhört jobbigt och tråkigt för oss som journalister, men det är mer än så. När jag börjar tveka om att granska ett ämne då självcencurerar jag mig, och den självcencuren är i förlängningen ett hot mot demokratin. Precis som i en diktatorisk stat där journalister inte vågar skriva om vissa ämnen för att de själva eller deras nära och kära kan utsättas för fara.

Var tredje kvinnlig ledarskribent, krönikör, chefredaktör och kommentator inom dagspressen funderar på att sluta med journalistiken helt, just på grund av hot och hat. Det görs organiserade angrepp via sociala medier för att tysta journalistiska granskningar av främlingsfientlighet. Polisen har för dåliga resurser och för dålig kunskap för att komma åt problemet, många journalister orkar inte ens anmäla alla hot som väller in - det tar för mycket tid och energi och leder ändå ingen vart. Rättsväsendet och staten är oerhört dåliga på att skydda journalister.

Så vad landar vi i? Tja, jag vill väl mest uppmana er läsare att inte slentrianmässigt hata journalister. Stöd inte de som hatar och hotar. I alla fall inte om du tycker om att leva i en demokrati där makt och orättvisor granskas.

Maria Lindberg