Annons

Maria Lindberg: Att maskindiska bort 4000 kronor

Krönika av Maria Lindberg.
Maria Lindberg
Växjö • Publicerad 20 november 2018
Detta är en personligt skriven text i Vxonews. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Maria LindbergFoto: Privat

Jag kallar mig ibland för snålänning, även om jag gärna vill tro att jag snarare är oerhört ekonomiskt medveten och finansiellt kapabel, än något så simpelt som snål. Men jag tycker mig veta hur man sparar sina hårt förvärvade slantar och inte låter sig dras med i sus och dus med extravaganser och överdrifter. Jag ser gärna mig själv som någon sorts mini-Kamprad som genom enträget sparande, minimala utgifter, smarta investeringar och hårt arbete sakta, sakta bygger upp en smärre förmögenhet.

Ibland känns dock den där förmögenheten smärtsamt långt borta och jag tvingas då inse att de finns sprickor i fasaden, små tecken som tyder på att jag kanske inte alls är en så lyckad snålän… förlåt, smålänning, i alla fall. Mina ambitioner att bli nästa svenska folkliga hjälte i snålhetens tecken kanske är en ouppnåelig dröm.

Annons

Första tecknet på detta - jag har inte minimala utgifter. Mycket av det beror på några fyrbenta varelser som går ute i inhägnader och äter torkat eller färskt gräs samt även verkar livnära sig på hundralappar, ganska supermånga sådana i månaden faktiskt.

Våra hästar är visserligen en del av vår verksamhet på gården och där gör de sin beskärda del för att bidra genom muskelkraft och produktion av fler fyrbenta varelser. Men sedan ska det ju ibland även hittas på tokigheter. Extravaganta sådana. Som att tränar för tränare, åka på tävlingar, få besök av veterinär (minst roliga tokigheten), köpas dyra tillbehör, få besök av massör och sätta på skor på en himla massa hovar. De här gnäggande pengaätarna drar ju även med sig att min äldsta egna avkomma vill gå på ridlektioner.

Ja, jag har aldrig hört att någon skaffat häst för att det är en så himla ”bra och billig investering”. Så, inga Kamprad-poäng på hästägandet precis.

Andra tecknet på min något sviktande snålänningshet är min fläbess för fina förpackningar och produkter som ser lite mer gammeldags och mysiga ut. Det är ganska enkelt att lura på mig varor för dubbla priset bara genom att slå in det i oblekt brunt papper, ha en lite mer dämpad färgskala och namnge produkten något som klingar av en svunnen tid och gärna lite lokal- eller i alla fall svenskproducerat. Spånhyvlade öländska potatischips med timjan från trädgårdslandet kryddade med morfars enbärspeppar? Bara 300 kronor för 20 gram? Ge hit påsen! Här ska fredagsmysa och unnas till max!

Det mest talande exemplet är nog dock tyvärr min brist gällande smarta affärer. Jag är helt enkelt inte en sån som gör klipp och drar hem storvinsten. Istället sjabblar jag bort den. Som när jag ärvt en fin skål. En skål som jag gladeligen hade till allt från godis till sallad, använde dagligen och diskade i diskmaskin. Visst blev den lite matt i färgen och en flisa slogs av på kanten, men den var ju fin ändå. Så kom en antikintresserad bekant på besök och kommenterade ”Ska du verkligen ha sallad i den skålen, den är nog lite värdefull…”

Jag fotade av skålen, mejlade till en kunnig värderare och får svaret ”Om den inte varit så matt i färgen och skadad på kanten så skulle den vara värd runt 4000 kronor”. Japp, tänk va noll koll och en diskmaskin kan göra - försämra dina chanser till ekonomiskt oberoende rejält.

Skålen står numera orörd på en hylla och påminner mig om att jag inte lär bli miljardär.

Annons
Annons
Annons
Annons