Att ständigt vara otillräcklig

Har ni sett sådana där videos på youtube där folk sminkar sig med contouring och highlights och allt vad det heter? Det är som magi! Det målar först massor av streck och pluttar, och sen jämnar de ut den med en svamp och så är det en perfekt sminkning.

Jag är inte särskilt sminkintresserad, men jag kan sitta som förhäxad och titta på contouring-filmer alldeles för lång tid. Helt meningslöst egentligen eftersom jag aldrig sminkar mig på det viset. Min största vinst med smink är sminka bort mörka ringar under ögonen och röd näsa. Det är fantastiskt hur man kan radera för lite sömn och en förkylning. Ja, alltså själva tröttheten och sjukdomen är ju egentligen fortfarande kvar. Men det syns inte längre när jag tittar mig i spegeln.

Hjärnan lurar kroppen. Ser jag frisk ut så måste jag väl vara frisk?

Tänk om man kunde sminka bort känslan av otillräcklighet? (ja, nu kastade jag mig snabbt från superytligt till galet djupt - häng med!).

För den har kommit krypande senaste tiden, känslan av att inte räcka till. Jag har känt det sedan äldsta dottern började första klass i höstas. Känslan kom krypande redan i oktober, ökade i november, kändes pockande i december och nu står den i full blom. Jag är otillräcklig som förälder!

Jag har varit stressad förälder, trött förälder, orolig förälder, sur, ledsen och irriterad förälder. Men jag har aldrig tidigare varit otillräcklig. Nu plötsligt står jag här med läxor som ska göras, fritidsaktiviteter som ska genomföras, grubblerier om omvärlden som ska lyssnas på och pratas om, böcker som ska läsas och tid att bara vara och slappa tillsammans. Men mellan alla måsten med jobb, hem och gård är jag plötsligt mer än stressad. Jag är otillräcklig. Jag kan inte ge mitt äldsta barn allt jag vill ge henne. Och jag har en krypande känsla av att det här bara är början.

För jag lär ju knappast bli mindre otillräcklig. Ju äldre barnen blir desto mer läxor och fritidsaktiviteter blir det ju. Mer funderingar, tankar och diskussioner som jag vill dela med dem. Finnas där för dem. Går det? Går det att räcka till? Hur gör ni föräldrar med barn som är åtta, nio, tio, elva, tolv år och äldre? Hur räcker ni till?

Det känns som att jag ständigt ligger lite efter. Springer så snabbt jag kan, men ändå halkar efter. Jag ska ju vara en förälder som har stenkoll, aldrig missar något och alltid har alla svar. Men det går inte. Jag har inte längre alla svar, kan inte fixa alla problem. Är nog snarare orsaken till flera av problemen. Ibland vill jag bara pausa tiden, sitta i en liten kokong med mina barn, hålla om dem, aldrig släppa taget och strunta i alla krav. För evigt skydda dem från omvärldens sorger, hemskheter, svek och brustna hjärtan. Aldrig, aldrig någonsin utsätta dem för risken att någon skulle göra dem illa. Där, i vår lilla kokong, skulle jag kunna vara tillräcklig.

Det gör ont att se dem ta egna steg utan mig att hålla i handen, utan att jag kan fånga dem innan de faller. Det gör ont att vi inte hinner sitta ner och prata mellan köttfärssåsen som ska lagas, ätas och dukas av och tänderna som ska borstas. En ny lös tand? När fick du den? Men mamma, den har ju varit lös i flera dagar, har du inte sett det? Nej, jag har nog inte hunnit, inte tagit mig tid att se.

Att vara ständigt otillräcklig, att aldrig någonsin räcka hela vägen fram.