Den värsta sommarens mirakel
Magen rör sig tungt ut och in, andningen är lite djupare än vanligt. Jag håller handen tryckt tätt mot sidan och försöker känna… var det en rörelse? Kan det ha varit en spark jag kände? Stoet frustar. Jag hoppas och önskar intensivt att det verkligen är en frisk liten fölunge som ligger där inne.
Jag minns sist vår häst var dräktig. Då var jag också det. Eller ja, gravid kanske jag bör kalla det. Det var den värsta och mest fantastiska sommaren jag någonsin upplevt.
Det började med att vårt sto gått något över tiden. Jag vakade över henne via en kamera som var monterad i stallet och kopplad till en monitor i vårt sovrum. Varannan timme ringde min mobil, och jag kontrollerade att hon mådde bra. Men så en natt när jag med grusiga ögon tittade på den lilla tv-skärmen såg jag att hon låg ner. Boxväggen skymde hennes bakdel, men jag insåg genast att det var på gång. Jag rusade ut i stallet och där låg hon och såg helt slut ut. Ett föl var helt klart på väg ut, mule och framhovar syntes, tungan hängde alldeles blå.
Jag började hjälpa till. Vid nästa värk drog jag allt jag kunde. Men fölet satt som berget. Maken kom ut och hjälpte till, men hur vi än kämpade satt fölet fast. Med skakiga fingrar slog jag numret till veterinären. Beskedet vi fick var att fölet måste ut, och det snabbt, det gick inte att invänta veterinärhjälp - då skulle det vara för sent. En granne ringdes in och med veterinären som gav mig instruktioner i luren och grannens och makens gemensamma krafter så lyckades vi tillslut få ut en rejäl fölunge. Vi var skakiga, men väldigt lyckliga.
Själv skulle jag inte föda förrän till hösten. Sommaren skulle bestå av fölmys och väntan på lillasyster. Men så fick jag lite ont och en blödning. Några kompisar som var på besök skjutsade in mig till lasarettet när de ändå körde hem. När jag gick trappan upp till BB oroade jag mig så för att de skulle sjukskriva mig, usch va tråkigt att spendera tre och en halv månad i sängen. Väl på plats fick jag vänta lite, lämna urinprov och så kom en stillsam läkare och gjorde en gynundersökning. Plötsligt byttes den lugna stämningen mot intensivt allvar.
”Du ska föda nu”
Min hjärna kämpade för att förstå. Akut kejsarsnitt. Allt jag kunde tänka på var att jag redan hade en frisk dotter, ett levande barn som jag var oändligt tacksam för. Jag var i gravidvecka 25 och barnet som skars ut ur min mage vägde bara dryga 800 gram.
Den sommaren mer eller mindre bodde vi på sjukhus. Mina man var från allra första stund glad över att ha fått ett barn till och övertygad om att allt skulle gå vägen. Själv klamrade jag mig fast vid tanken på att jag redan hade en dotter, och att om jag miste detta barnet skulle jag ändå ha min älskade treåriga dotter kvar. Mitt i allt detta fick vårt sto bölder som sprack och hon fick opereras två gånger, med en del komplikationer mitt i varma sommaren. Min man fick åka till veterinär, min svägerska passade övriga hästar samt äldsta dottern. Allt medan jag stod i en sjukhussal, grät och var förbannad över att den lilla fågelungen som låg där i kuvösen inte fortfarande var kvar i min mage, och undrade om det verkligen var möjligt att hon kunde växa och bli ett barn. Men hon var stark, så otroligt stark. En och en halv månad innan hon egentligen skulle varit född ammade jag henne för första gången. Och då, först då, vågade jag känna lycka och faktiskt tro på att jag hade blivit tvåbarnsmor.
