Det lyckliga folket på Facebook

Upputsade husvagnar, bilder i motljus vid vattnet, barn som är sams, härligt umgänge med vännerna, en selfie på den soliga altanen, rosévinsglas, en snygg yogapose, morgonpromenaden i skogen och så vidare och så vidare. Sommaren är här och vi ser dessa bilder överallt. På det lyckliga folket. Och de som visar upp andra bilder gör det på ett humoristiskt sätt. Hoppsanjagråkadebrännaköttetpågrillen-bilden.

Jag bidrar med det själv. Men här sitter jag i verkligheten med ett bombnedslag till hem efter att ha haft huset fullt av barn i flera veckor. Jag prisar Gud varenda dag då det regnar så jag slipper visa alltför mycket av min alltmer överviktiga kropp på offentliga platser, det börjar bli riktigt svårt att hitta den smala vinkeln för kameran. Jag tycker det är ganska jobbigt utan rutiner och till råga på allt så har jag fan inte råd med någon semester.

Vänner till mig klagar över att folk är falska på Facebook, men samtidigt så kommer de själva med kommentarer som njuut, åh vad fina ni är med mera till de lyckliga bilderna som kommer upp i deras flöden.

Varför blir vi då så upprörda över lycka? Oavsett om den är överdriven eller inte på våra sociala medier så är det väl härligt att människor väljer att fokusera på det som är bra?

Jag har umgåtts med flera småbarnsföräldrar i sommar och alla gör detsamma. Mellan skriken, tjaten, nerkissade kläder med mera så tar de 700 bilder på barnen och väljer ut den som ser mest lycklig ut eller någon komisk att lägga upp och visa omvärlden. Allt för att berätta att familjen har det bra och är lyckliga med lite tokigheter som parentes.

Och vad är det att reta upp sig på? Alla som har varit i närheten av småbarn kan räkna ut att de lyckliga bilderna på barnen då de sitter still och ser söta ut i motljus är fragment ur verkligheten. Världen är full med olycka så jag är tacksam över att folk väljer att visa det positiva, det som gör att resten är värd all möda.

Nätterna har varit många då jag velat gå ner och strypa tonåringarna i källaren för att de inte förstår att hela kvarteret är inte intresserade av att det går bra för dem i något spel eller att de inte förstår att vi har FORTFARANDE inte ljuddämpare på dörrarna de slår igen hela tiden. Men när man sedan sitter under en halvtimme och spelar kort med dem och skrattar tillsammans, ja då glömmer man bort natten och kameran åker fram för en bild att lägga upp.

Eller när man lekt en hel dag med sambons barnbarn och vill bara sätta sig ner för att vila då det bryter ut världens bråk mellan kusinerna om vem som hade rätt till studsmattan. Då vill man bara dra ett täcke över huvudet. Men när sedan den yngsta kryper upp i knät och berättar att man är Väjdens bästa Bettan, ja då är man redo för ytterligare 17 bråk och jag väljer att berätta om att jag är väjdens bästa för min omgivning istället för det andra. För det var den stunden som gjorde mig glad. Och varför skulle jag inte välja den framför det som gjorde mig trött?

Carpe Diem är inte så jäkla dumt ändå. Det är ju det allt handlar om. Att hitta det som gör dig glad just nu och försöka att påminna dig om det när det finns saker omkring dig som gör dig allt annat än glad.

Ni som klagar över alla glada och perfekta uppdateringar. Titta i ditt gamla fotoalbum från det du var barn. Vad visar bilderna? Visar de alla familjegräl, syskongräl, när du misslyckades, när du stod utanför kompisgänget? Troligtvis visar bilderna på lyckliga stunder som du minns med glädje. Och det kanske behövs?

Vi har inte förändrats så mycket mer idag mer än att tekniken har gett oss möjlighet att visa betydligt fler bilder och berättelser än de som sitter hemma i soffan och bläddrar i albumet.

Låt oss fortsätta komma ihåg det som är bra i livet och låt sedan varje människa få bestämma själv hur man väljer att visa det för andra. Vissa säger ingenting andra kanske lägger till en extra gnutta lycka. Vad spelar det för roll? Fånga dagen, eller fånga bilden. Allt blir så mycket roligare då.

Elisabeth Anderberg