Maha Nasser: Dödlig ensamhet i Sverige

Jag kom till Sverige för sju månader sedan och jag har redan märkt av ensamheten. Det är väldigt svårt att få vänner och man träffar inte folk på offentliga platser i vardagliga situationer. Den som redan har vänner kan inte heller träffa dem när som helst. Man måste bestämma ett datum, kanske vänta en vecka eller en månad tills vännen kan. Detta är annorlunda för dem som kommer från kulturer där det sociala livet är en viktig del av en persons liv. De kommer säkerligen att ha väldigt stora svårigheter att anpassa sig och att integrera.

Svenskar verkar föredra att inte prata med eller fråga om hjälp av främlingar. Svenskar respekterar andras integritet och privatliv. Grannar är också främlingar, trots att de bor i samma hus.

Vissa tycker kanske att ett socialt liv, med de friktioner det kan innebära, kan skapa krångel och problem. Dessa människor kan ha rätt. Man att inte vara social på grund av rädslan att störa andra kan göra att dessa istället känner sig isolerade. Och det kan verkligen skada.

För två månader sedan läste jag om en äldre man som dog i sitt hem. Något ingen visste om förrän en vecka senare. Att föreställa sig att han dog ensam är smärtsamt. Att han inte fick hjälp eller ens ett glas vatten innan sitt sista andetag.

Jag frågar mig, vem är ansvarig för detta? Det är såklart inte mannens släkt eller ens vårdgivare. Det är samhället i stort. När grannar inte har kontakt med varandra kan de inte veta om han är död eller levande.

Vi borde fundera över hur vi beter oss mot varandra. Annars kan det som hände den äldre mannen upprepas igen, vilket betyder att vi har ett socialt glapp som vi måste prata om.

På arbetsplatsen finns möjlighet att prata med andra och att skaffa vänner som du kan tillbringa tid med. De som jobbar har mindre risk för att känna sig ensamma. Men de som inte gör det, så som äldre, kan drabbas av ensamhet och isolering som i sin tur kan få dödlig utgång i form av självmord.

Ibland hamnar vi i en oönskad isolering i detta samhälle som kräver självständighet. Det är bra att vara självständig, men det är minst lika bra att kunna vara social.

Vi människor måste prata om våra problem och om livets alla utmaningar och vi måste lyssna på varandra. Vi behöver alla råd, vägledning och uppskattning. Vi behöver alla en familj, vänner, grannar och samhällets stöd. Det spelar ingen roll hur gamla vi är, eller hur självständiga vi än må vara - vi kan inte avstå från att finnas till för varandra.

Men de äldre, som har ett stort behov av hjälp och som kan bli isolerade, behöver verkligen kärlek, omsorg, uppmärksamhet och uppskattning. De känner sig bortprioriterade och övergivna av sina barn som är upptagna med sina barn, sitt arbete och livet i stort. Något som kan få dem att känna ensamhet, depression, suicidtankar eller en rädsla för att dö ensamma. Och vem vill egentligen känna så? Naturligtvis ingen. Så vi måste erkänna deras lidande och lägga tid på att uppskatta, berömma och tacka för vad de äldre gjort för oss.

Vinter är här och det blir kallare och mörkare, något som kan öka människors lidande. Många blir ännu mer ledsna och känner sig ännu mer ensamma. För min del blir en kopp kaffe och böcker en vän i mörkret.