Maria Lindberg: En nära döden-upplevelse
Har ni sett allt det vackra vita, gnistrande, fantastiska fluffet som fallit ner från himlen? Ja, jag vet att det är jobbigt att skotta snö, och det är besvärligt med försenade tåg, halkolyckor och bilrutor som måste skrapas. Men allt det där vägs ju upp av hur fullkomligt sagolikt vackert det är med riktig vinter!
Jag har haft en internationell fotograf på besök i en vecka. Hon har varit här för att hålla kurs i foto, och hon kallade sin workshop Winter Wonderland.
Själv var jag sjukt nervös när det bara en vecka innan kursen regnade i sidled och mest liknande fyra nyanser av grått utomhus. Jag hade givetvis förvarnat om att det fanns en risk att vädret skulle vara allt annat än magiskt, men Kung Bore levererade verkligen!
Det känns faktiskt som att jag har tur just nu. Jag gör ständigt en massa klumpiga saker, men senaste tiden har jag räddats i sista sekunden och inte fullt så många saker har gått sönder. Inte ens jag själv.
Fast det var nära häromdagen.
Jag hade då något av en nära döden-upplevelse. Eller i alla fall en ”nära att bryta bägge benen och krossa skallen”-upplevelse.
Jag var trött och sliten och skulle som vanligt ut och fodra hästarna på kvällen. Jag hade nyligen hämtat en enorm bale med gräsfröhalm på ett bilsläp och nu var det dags att öppna den. Lilla jag klättrade upp på släpet och började skära av snörena som hela balen är ihopspänd med. Ett efter ett snäppte de av och att döma av hastigheten som de flög iväg med så förstod jag att de var rejält åtdragna. Vad jag dock inte tänkte på är hur mycket och hur hastigt en bale expanderar när du tar loss repen som håller ihop den.
Innan jag slutligen skar av det sista snöret borde jag ha förflyttat mig så att jag stod på sidan av balen. Men istället stod jag kvar framför balen, intryckt mellan den och släpets halvmeterhöga kant. När det sista fibret i det sista snöret släppte mot knivens egg var det som att en airbag blåstes upp. Balens hårt åtdragna innehåll expanderade i en väldig fart och knockade mig så hårt att min överkropp slungades bakåt. Jag kände att mina ben satt fastklämda mellan släpets kant och det påpressande höet, och jag insåg att nedanför mig var det betonggolv. Skulle den här extra klantiga klantigheten ge mig två brutna ben och en sönderslagen skalle? I samma ögonblick mindes jag också att det någonstans bakom mig stod en traktorvagn parkerad. Jag visste inte hur långt ifrån, men jag slängde ut ena armen bakåt och med en hård smäll slog jag i vagnens framsida. Jag stod nu i brygga med benen fastkilade på släpet och en arm som höll mig uppe genom att pressa mot traktorvagnen. Skulle jag ha tillräcklig kroppsstryka för att hålla mig kvar medans jag med andra handen tog mobiltelefonen och ringde in till maken för hjälp? Skulle han höra telefonen eller skulle den dåliga täckningen här ute på landet göra att jag inte ens kom fram?
Plötsligt började höet på ena sidan hasade ner och jag fick lite utrymme att vicka på ena foten. Jag drog hårt och benet lossnade! Alltså inte från kroppen, utan från släpet. Med ett ben i frihet kunde jag sätta ner det på golvet och sedan vrida mig runt och lirka bort det andra.
På darriga ben lastade jag skottkärran full med hö och körde bort det till hästarna.
En öm axel och blåmärken i knävecken påminner mig fortfarande om mitt lilla äventyr. Klantigheten ligger i min personlighet, men nästa gång hoppas jag det tar sig något mindre dramatiska uttryck. En utspilld temugg eller en knapp som fastnar i bildörren och dras bort från jackan, är en lagom nivå tycker jag.
