Ett blodigt leende

Jag har inte tandläkarskräck. Nästan tvärtom, tycker det är lite lyx att få gå dit och bli ompysslad. Eller ja, alltså det är ju alltid något av en pina när personen med munskyddet river och sliter i min mun med en metallkrok. ”Du kan spotta nu” och ut kommer en störtflod av blod. ”Du blöder för att du har en inflammation i tandköttet”. Jaha, så det är inte för att du sliter loss stora slamsor av mitt tandkött då?

I övrigt är det skönt att halvligga i stolen och inte kunna göra någon nytta alls ett litet tag.

Och jag vet ju att jag har mig själv att skylla. Varje gång jag är hos tandläkaren får jag höra att jag sköter min tandborstning bra och har god tandhälsa (har ju aldrig behövt laga en enda tand!) men att jag har mycket tandsten och måste börja använda tandtråd. Det gör jag också efter varje besök. I sisådär två månader håller jag på, sen ebbar det sakta ut och upphör helt. Fram till nästa besök, då jag påbörjar en ny tvåmånaders period av tandtrådande.

Jag har väldigt trångt mellan tänderna, tydligen har jag så många tänder som det är mänskligt möjligt att ha. Men eftersom jag är en hobbit så är munnen liten och ja, du kan själv räkna ut hur det blir. Hur som helst - trångt mellan tänderna betyder svårt att få ner tandtråden, jag måste dra och slita, det börjar ofta blöda och är allmänt jobbigt. Så nej, jag har inte lytt tandläkarens order under någon längre tid.

Men denna gång ska bli annorlunda. Det har nu gått en vecka sedan tandläkarbesöket och jag inte bara använder tandtråd, jag har även köpt ett mjukare borsthuvud, ny tandkräm och börjat med regelbunden munskölj. Och den här gången ska jag fortsätta. Vid nästa besök om sisådär två år kommer jag att ha en exemplarisk mun, kliniskt ren från tandsten. Och ja, jag har tänkt så förut, och nej, det har ändå inte blivit så. Men den här gången är faktiskt annorlunda. Den här gången har jag incitament. Ekonomiskt incitament.

För det sista tandläkaren sa till mig innan jag gick ut genom entrédörren var ”Maria du är ju i lägsta premiegruppen nu för frisktandvård och du ligger kvar där även efter besöket idag, men om det blir värre med din tandsten så kanske vi måste flytta dig till en grupp med högre kostnad”. Snålänningen höll på att få hjärtsnörp. Högre kostnad? Nä. si de gå icke!

Så varje gång lättjan ta över och jag hellre vill ramla direkt i säng efter tandborstningen, så är det bara att tänka på enkronorna, tvåkronorna, femmorna, tiorna och tjugolapparna som dansar iväg, och genast tar jag fram tandtråden och sågar frenetiskt mellan tänderna.

Det finns även en ganska stor portion behov av att bevara en visst självbild. Jag är och har alltid varit Maria med bra tänder. Maria som får beröm av tandläkaren. Som visserligen har alldeles för många tänder, sneda och vridna, men starka och kariesfria. Att höra prat om tandsten som kan leda till tandlossning, spår av karies, bakterier och inflammerat tandkött känns som ett ifrågasättande av mig som person. Det går inte an. Ordningen måste genast återställas, fröken duktig aktiveras och sättas på autopilot i två års tid. Är det verkligen möjligt? undrar du. Ja, med den beslutsamhet som endast potentiell förlust av pengar och skadad självbild kan motivera, så ska jag klara detta!

Så hav förtröstan och hopp om framtiden, ni kommer att slippa möta en snålsur med Maria med stukad självbild. Troligtvis skrivs nästa krönika av en Maria med ett stolt blodigt leende på läpparna.