Främlingar på nätet och hämndlystna insekter
Oj, som du har väntat! Varje dag har du undrat - hur har Maria lyckats med sitt projekt att fredligt avhysa en triljon (minst!) tvestjärtar från sin dörrkarm? Jo, nu ska du får höra. Jag gjorde precis som informationen på internet beskrev: Tog en kruka, fyllde den med fuktad träull och ställde den uppochner utanför dörren. Nu skulle krypen ha en mysig ny boplats att flytta in i. Nästa morgon undersökte jag glatt den mysiga boningen för att upptäcka att exakt EN tvestjärt flyttat in där.
Här, kära läsare, tog mitt tålamod slut. Här gick jag från att vara en fredlig förhandlare till att idka öppen krigsföring. Insektsprej inköptes och sprejades på i massor. Det var ett massmord och oskyldiga liv spilldes då en del spindlar och gråsuggor också strök med. Men, jag fick resultat. Numera bor exakt noll tvestjärtar i min dörrkarm, i alla fall inga levande.
Dock misstänker jag att de planerar någon sorts hämnd. De verkar infiltrera vårt hus långsamt. I förgår upptäckte jag nämligen en tvestjärt inuti handtaget på min rakhyvel, och igår satt det en mitt på hallgolvet och såg orimligt oskyldig ut. Jag vill inte tänka på var någonstans jag kommer att hitta en nästa gång…
Men nog om riktiga småkryp och mer om virtuella spindelnät, the world wide web. Ja, internet alltså. Vår äldsta dotter har nämligen kommit upp i en ålder där online-spel börjar bli aktuella. Vi har för närvarande gett oss in i den virtuella hästvärlden och spelar Star Stable. Ett roligt tidsfördriv med olika utmaningar, men också en plats där man kan bli vän med andra spelare. Som förälder vill man givetvis engagera sig i det ens barn gör, så vi sitter med och spelar också. Dock märker jag hur spelet ibland plockar fram en något jobbig sida hos mig - mitt stora behov av att aldrig lämna något ofärdigt. Så när uppdrag på uppdrag dyker upp blir jag mer och mer hetsig och driver på för att klara varje uppgift, tills dottern med myndig stämma måste säga åt sin egen mor.
– Mamma, vi får göra klart detta en annan gång, vi måste äta nu, jag är faktiskt hungrig!
Och så är det ju det där med farorna på internet. Vi har oroligt förklarat för dottern att alla man pratar med över nätet inte är den de säger sig vara.
Annat var det när jag själv började chatta på nätet. Internet var så nytt då, alla hade inte ens en dator hemma. Jag var i yngre tonåren och det var otroligt spännande att prata med främlingar över nätet. Jag kan inte minnas att mina föräldrar någonsin nämnde något om att vara försiktig, men så var ju inte grooming ens ett begrepp då.
Jag minns hur modemet surrade och pep när de ringde upp för att få koppling och hur jag och min kompis nyfiket pratade med folk hit och dit, medans vi emellanåt tog en paus och tittade på the Hamster Dance. På den tiden kunde man inte skicka bilder via nätet. Vi hade inga kameror i våra mobiler, det gick bara att ringa, messa och spela Snake på dem.
Så när jag och min kompis började chatta med ett par killar i en annan del av Sverige lämnade vi ut våra hemadresser och skicka brevledes skolfoton till varandra. Något jag definitivt skulle avråda min egen dotter från att göra. I detta fall var dock allt som det verkade vara, det var verkligen två 13-åriga killar vi hade pratat med. Fast historien fick ändå ett besviket slut, för när vi fick killarnas skolfoton tyckte vi att de såg rysligt barnsliga ut och avlutade genast chattandet. Jag har fortfarande lite dåligt samvete för det, det var inte särskilt schysst gjort.
Men kanske är det nu jag får mitt straff, när tvestjärtarna invaderar mitt hem, kryper in i mina öron och äter upp min hjärna. För det har jag hört att tvestjärtar gör. Den som läser nästa krönika får se, kanske är det då en hjärnlös zombie som sitter bakom tangenterna…
