Maria Lindberg: Funktion istället för självhat
Kroppshets. Så heter en programserie med Mia Skäringer på SVT. Otroligt viktig serie. För det är sjukt mycket hetsande kring våra kroppar, hur de ska och inte ska se ut. Det som får så många att ständigt känna sig otillräckliga, misslyckade och mindre värda.
Det isar i mitt hjärta när jag tänker på vilken värld mina döttrar ska ut i. Än så länge är de relativt förskonade från kroppshetsens nedåtgående spiral.
Men jag tänker på när de blir tonåringar, på alla dessa bilder och budskap som de kommer att peppras med främst genom sociala medier. På alla retuscherade foton, sexualiserade kroppar, budskap om att din kropp endast är till för att behaga andra.
Jag hade själv ätstörning på gymnasiet. Ett år av självsvält, maniskt tittande på vågen och i spegeln, överdrivet motionerande och ständiga lögner - både mot mig själv och andra. Hur kunde det bli så? Jag är i grunden trygg i mig själv och hade en bra uppväxt med kompisar, pojkvän och familj som älskade mig. Ändå ramlade jag dit, ändå växte ett komplex till självhat.
Det började med att jag tänkte att jag skulle gå ner något kilo eller två. Det gick enkelt, så jag fortsatte. Jag har alltid varit en person med stor självdisciplin som genomför det jag bestämt mig för att göra. Ibland är det väldigt bra, i detta fallet var det förödande. Jag pushade mig själv så långt att jag föll ner i avgrunden.
Men jag hade tur, jag lyckades grabba tag i en klippavsats på vägen ner. Jag blev aldrig så dålig att jag behövde söka vård eller läggas in. När det gått så långt att jag faktiskt provade att sätta fingrarna i halsen, då insåg jag att jag var sjuk. Fram till dess hade jag inbillat mig själv att jag var hälsosam. Men att spy, det förstod jag att det var sjukt. Så jag berättade för alla, för familjen, pojkvännen och vännerna. Och bara genom att berätta så blev jag fri. Kunde se min egen sjukdom och bli frisk. Jag började äta igen.
Jag vet att det är långt ifrån så lätt för alla. Och när jag led av ätstörning fanns inga sociala medier. Vad hade det gjort med mig om jag 24 timmar om dygnet kunnat konsumera andras perfekta platta magar, ständigt flimrande förbi på på skärmen? Hur långt hade det drivit mig, hade jag fallit hela vägen ner i det djupa, mörka hålet?
Det var samhällets bild av den perfekta kvinnokroppen som drev mig in i ätstörningen. Jag har alltid varit smal, ändå tyckte jag inte att jag dög, att jag inte var tillräckligt perfekt.
Tänk om samhällets bild av en kvinnokropp istället hade format mig till att se på min kropp på ett annat sätt? Utifrån funktion istället för utseende. Tänk om jag hade insett att min kropp inte finns till för att behaga andra, utan för att jag ska kunna rida, krama, skriva, fota och dansa. Det skulle dröja ända tills jag födde min första dotter för att jag fullt ut skulle fatta hur fantastisk min kropp är - hur stark och användbar den är. Hur den burit mig genom hela livet och gör det möjligt för mig att göra fantastiska saker.
Kan vi inte alla börja tänka och prata om våra egna och andras kroppar utifrån hur bra de är att ha. Sluta bedöma andra och framförallt oss själva så hårt. Vara glada för den kropp vi har som gör det möjligt för oss att leva livet. Vi kanske inte kan älska våra kroppar till hundra procent, men vi kan i alla fall vara snälla mot dem. För vår egen skull, och för våra barn.
