David Färdigh: I väntan på Victoria
Trogna läsare av denna spalt vet att jag älskar sjön Åsnen. Så när den nu skulle bli nationalpark och dessutom invigas av självaste Kronprinsessan Victoria så var det ett självklart val att vara på plats. Jag begav mig till Bjurkärr, där det blev en nervös väntan på tronarvingen.
Egentligen hade jag tänkt ta ledigt. Det är strålande solsken och högsommarvärme. Underbart men förödande för arbetsmoralen. Jag planerade att strunta i jobbet och istället simma runt i Åsnens ljumma vatten eller lägga mig på en klippa och njuta av fågelsången från sjöns vildvuxna stränder. Men så kom det en inbjudan, välkommen till firandet av Åsnens nationalpark, invigning med Kronprinsessan Victoria. Semestern fick skjutas på framtiden. Eftersom jag är uppväxt vid Åsnen och älskar denna sjö så kunde jag bara inte tacka nej.
Jag fick skjuts till den lilla byn Vrankunge, varifrån länsstyrelsen hade specialchartrade bussar till Bjurkärr där invigningsceremonin skulle äga rum. Stämningen bland de drygt 1000 besökarna var glad, uppsluppen och förväntansfull. Vissa uppvisade ett synnerligen imponerande engagemang. Min vän Björn hade till och med cyklat till Hulevik och Bjurkärr från Växjö, en sträcka som fram och tillbaka blir drygt tio mil. Har du sett Kronprinsessan?, frågade jag honom. Nej HENNE bryr jag mig inte om, svarade han och sökte sig istället till tältet där det serverades gratis te, äppelmust och kakor.
Så inleds invigningsceremonin, men fortfarande ingen Kronprinsessa. Enligt förhandsinformationen ska Kronprinsessan befinna sig ute på sin landskapsvandring och anlända lagom till invigningen, men hon tycks dröja. Vad har hänt? Har Kronprinsessan måhända gått vilse eller stukat foten? En påtaglig oro sprider sig bland arrangörerna. Växjös kammarorkester Musica Vitae försöker rädda situationen genom att spela några extra nummer. Men var är Victoria? Konferenciererna Martin Emtenäs och Niklas Källner förklarar att vi ska ta en 20 minuter lång paus. Jag tar tillfället i akt och försöker leta upp en bajamaja, men så på skogsstigen möter jag plötsligt en karavan av människor. Mitt i den främre klungan ser jag henne, VICTORIA! Jag vänder 180 grader och ansluter mig diskret till den vandrande gruppen. Hon går väldigt snabbt, flämtar en äldre herre och åsyftar Kronprinsessan. Det är bara att instämma. Vår tronarvinge är en spänstig kvinna och verkar vara i strålande form. Det bådar gott för framtiden, åtminstone om man är rojalist.
Väl framme vid scenen så är det dags för högtidstal. Kronprinsessan hyllar den småländska naturen och uppmanar oss att njuta av nationalparken, om och om igen. En bister herre slår ihjäl en mygga på armen. Längre bort sitter en kvinna på en sten och blickar ut mot Åsnens glittrande vatten. För henne är Kronprinsessans ord överflödiga. Hon njuter redan.
Så ska vi ta bussen tillbaka. Det finns två destinationer att välja på, Vrankunge och Kärrasand. En kvinna ropar förtvivlat att hon satt sig i fel buss. Hon ska till Vrankunge men riskerar att hamna i Kärrasand. Hemska öde! Men det finns lyckligtvis tröst. Någon böjer sig fram och påtalar att en sådan här ljuvlig sommardag så är både Vrankunge och Kärrasand paradiset på jorden. Inget kan egentligen gå fel.
