Krönika: Att varken hata eller älska vargen

Varghatare skulle inte behöva finnas och många vargälskare skulle nog lika lätt bli hatare om de bara bodde någon annanstans.

För tio år sedan bodde jag inte på landet, jag bodde i stan och tyckte definitivt att vargar skulle få finnas och leva i vår natur på sina egna villkor. Det vill jag ju fortfarande, jag har bara insett att det inte alltid är så enkelt.

Jag är ingen varghatare. Tvärtom. Det är ett djur som borde ha samma rätt som alla andra djur att finnas. Och här ligger en viktig frågeställning. En kärna om man så vill. Jag fick en gång frågan om varför man inte bara kan utrota vargen? Min första reaktion var bestörtning - självklart kan vi inte utrota en djurart! Men sedan funderade jag vidare. Tycker jag att djur är lika mycket värda som människor? Nej, jag kan inte komma på någon situation där jag skulle värdera ett djurs liv över en människas.

Och om jag tänker att det var en annan djurart det gällde, säg om någon hade kommit på ett sätt att utrota fästingar - vad hade jag tyckt då? En snabb googling visar att det visserligen finns några djurarter som äter dem, men att det troligen inte skulle orsaka någon katastrof i ekosystemet om fästingarna försvann. Så jag skulle nog rösta ja för utrotning av dessa sjukdomsbärande blodsugare.

Om det var min grannes får som låg lemlästade döda eller döende i hagen, om det var min hund eller min katt som vargen dödat, om det var mitt barn som mött en morrande varg på gångvägen i byn - hade jag då tyckt att den vargen skulle få leva vidare? Troligen inte. För då finns hotet här, alldeles nära. Det är en realitet som måste hanteras. Och när människor känner att myndigheter inte låter dem hantera detta hot, då föds hat. Det är inte helt logiskt och det är missriktat. Det är inte djuret som ska hatas, det är myndigheterna som inte kan hantera frågan på ett bra sätt.

Ibland dyker argumentet upp att vargar inte angriper människor och att hundar kan vara minst lika farliga. Det stämmer absoluta, felhanterad hundar kan verkligen bli farliga och det finns mig veterligen inga dokumenterade attacker av vargar i det fria på människor i modern tid. Men om en hund uppträder aggressivt, attackerar tamboskap eller beter sig hotfullt mot ett barn så blir den i det flesta fall omplacerad eller avlivad.

Och egentligen är det ju inte det debatten behöver handla om, om vargens potential att attackera en människa. Vargen är ju inte ond och det finns massor av djur som kan döda människor, även hästar och kor. Det handlar snarare om människors möjlighet att driva en verksamhet och kunna skydda sina tamdjur mot fara, samt kunna känna sig trygga. Skyddsjakt på varg borde kunna tillåtas utan att vargen ska ha gjort upprepade attacker på tamdjur. En gång är en gång för mycket.

Jag tycker inte om att prata illa om Stockholm, som om det var en isolerad elitistisk plats med ett eget otrevligt folkslag. Men, sanningen är nog faktiskt så att om det började springa vargar på Stockholms gator som åt upp pudlar på Lidingö, morrade mot förskolebarn på Söder och förstörde handeln på NK - då skulle vargpolitiken ändras ganska snabbt. Jag har svårt att tro att man gladeligen låtit djuren fortsätta röra sig fritt på stadens gator och att myndigheters svar på problemet hade varit att ge näringsidkarna ett litet bidrag för att sätta upp elstaket som skydd.

Men återigen, det är inte svart eller vitt. Inte varghatare eller vargälskare. Nej, jag vill inte utrota vargen. Men jag kan i dagsläget inte se någon annan lösning än att vi får skjuta av individer som innebär ett hot mot människor, oavsett om det gäller livet eller bara ens leverbröd.

Maria Lindberg