Krönika: Faran med att shoppa online
Idag kom jag att tänka på filmen En shopaholics bekännelser. Har du sett den? Eller kanske läst boken? Om inte, så kan jag återberättade det jag minns av handlingen. Härlig tjej handlar alldeles för mycket kläder och skor på kredit och klarar inte av att betala räkningarna, ljuger till sig jobb på en tidning för att dra in pengar för att betala räkningarna, skriver framgångsrika krönikor om sitt shoppingberoende, hon och redaktören på tidningen blir förälskade och massa komplikationer uppstår. Typ så. Väldigt amerikansk film, underhållande för stunden. Hur som helst. Idag kände jag ett visst släktskap med huvudrollsinnehavaren i denna film.
Inte för att jag handlar på krita och inte kan betala, men för att jag ibland kanske eventuellt handlar saker jag inte absolut behöver.
Jag bor på landet och jobbar hemifrån, vilket göra att köp av allt från mat till kläder smidigast görs via nätet. Det är helt fantastiskt bra hur smidigt online-shopping är, tycker jag. Men också lite farligt. Ibland kan jag få idéer om saker jag bara måste ha. En otroligt viktig grej, som skulle underlätta enormt eller tillföra jättemycket i mitt liv. I alla fall känns det så, just då, i den stunden. Och eftersom den där grejen bara är några klick bort, och ”åh, det var visst fri frakt just nu och 10 procent rabatt, så jag måste ju slå till omedelbart” - så är det lätt hänt att prylen köps in innan hjärnan hunnit tänka över det mer än en gång.
Jag anser mig själv vara ansvarsfull med pengar (alla som inte är smålänningar skulle nog kalla mig snål), men kan förstå folk som utvecklar ett osunt beteende med just näthandel. Det är enkelt, du kan ofta välja betalalternativ där du betalar om 10 dagar och lika snabbt som man klickar hem saker, lika snabbt glömmer man bort vad man beställt.
Det hände idag.
Eller rättare sagt - jag blev idag påmind om vad jag hade beställt i ett sådant där infall av påkallat köpbehov.
För det kom en bil från ett transportföretag och levererade ett långt och ganska tungt paket hem till mig. Jag stod en hel minut och försökte minnas vad det kunde vara, utan framgång. Tillslut öppnade jag paketet och där låg en plastig kantig grej med utfällbara fötter. I detta ögonblick började jag ifrågasätta min egen mentala hälsa - vad var det här för manick jag hade köpt?!
Jag vände och vred på den och såg att man kunde dra ut som ett papper ur en skåra. Då mindes jag plötsligt! Jag hade ju beställt en stor roll-up som reklam för mitt företag. Jag skulle ha använt den i ett sammanhang som redan passerat. Efter lite stånkande och stönande, och en nästan sönderslagen taklampa så står den här nu uppfälld i all sin prakt. Det är precis att den får plats utan att slå i taket. Den kommer definitivt att komma till nytta i andra framtida sammanhang, så det är inte så att det är bortkastade pengar. Men jag är fortfarande lite i chock och med en gnagande känsla i magen - vad har jag mer beställt som inte längre lagras i min minnesbank? En gigantisk enhörning i trä? En minigrävare? Jag har vid olika tillfällen i mitt liv, av olika anledningar, känt att jag behövt bägge dessa saker. Jag hoppas innerligt att jag inte agerade på den känslan, men jag vågar nog inte riktigt lita på det…
Som den duktiga flicka jag är har jag svårt att erkänna om jag har gjort något fel. Jag hittar hellre på en i efterhand konstruerad anledning till att en viss handling var motiverad. Således ska du inte bli förvånad, kära läsare, om du ser mig köra på 25:an mellan Alvesta och Växjö i antingen en minigrävare eller sittandes på en enhörning i trä. Det är bara mitt sätt att hitta ett motiverat användningsområde till ett mycket onödigt köp, som på så sätt blir ytterst nödvändigt.
Vi hörs i nästa krönika, nu måste jag klicka på köp-knappen innan den tillfälliga rabatten tar slut…
