Krönika: När kommer man ifatt?
Långhelg förra veckan och långhelg den här veckan. Det kan väl knappast vara en mer perfekt placering av Kristi himmelsfärd och 6 juni än på just torsdagar? Så många som får njuta av långledigt med klämdagar. Vi firade ledigheten med ett besök på Muskelrock, en hårdrocksfestival på ett av länets nöjesställen - Tyrolen. Jag har varit på Muskelrock vartenda år sedan det startade för elva år sedan. Sovit i husvagn och tittat på band i dagarna tre. Jag har varit gravid på festivalen och jag har suttit i gräset en bit bort från scenerna och ammat. Ja, för jag och maken lät oss inte stoppas av det faktum att vi hade blivit småbarnsföräldrar. Vi var ändå på tre dagars hårdrocksfestival. Hörselskydd, barnvagn och bärsele fungerade utmärkt.
Jag blev påmind om första året vår äldsta dotter var med på festivalen genom att facebook visade mig en bild från sju år tillbaka. Där stod jag med skinnjacka, bärsele på magen och en bebis med stora gröna hörselskydd. Både jag och dottern var så unga då. Ganska exakt sju år yngre. Nu är både jag och maken mer av festivalens medelålder. Och jag har märkt hur jag glidit över från festande festivaldeltagare i dagarna tre till städad festivalbesökare under ganska exakt ett halvt dygn. Det är vad vi mäktar med nu för tiden.
Och jag har även gjort en glidning i hur jag ser på de andra festivalbesökarna. När jag nu tittar på 20-åringarna som studsar runt mellan scenerna fylls jag inte av en längtan att ansluta mig till dem, inte heller med irritation över deras beteende. Istället fylls mitt inre av en moderlig ömhet. Jag vill bara hålla om dem, krama dem och försäkra dem om att de inte behöver vara så ängsliga - det duger om de är och behöver inte bry sig så mycket om vad andra tycker.
För visst är det en av de absolut största fördelarna med att bli äldre? En ökad trygghet i sig själv, mindre ängslighet och större livserfarenhet. Om jag jämför hur mycket jag brydde mig om vad andra sa och tyckte när jag var 20 år jämfört med nu så är skillnaden enorm. Jag hoppas så att det fortsätter såhär. Tänk att vara 90 år, klok som en bok och inte bry sig ett skit om andras och samhällets förväntningar på en!
Jag har visserligen bara levt en dryg tredjedel av de där 90 åren, men lite livserfarenhet har jag ju hunnit med. Och det är fascinerande att jag kan arbeta tillsammans med någon som är exakt hälften så gammal som mig, och att den människan är en proffsig, välfungerande företagare. När hände det liksom? Hur kan någon som bara är hälften så gammal som mig vara vuxen? När gick alla de där åren som jag levt? De bara rusade förbi. Och här står jag och och tittar på, smått paff och förundrad.
För att vara en person som hävdar att jag har noll åldersnoja så är jag väldigt fixerad av ålder. Men jag vill bestämt vidhålla att det enbart är fascination över att min ringa ålder ändå kan vara så gammal i jämförelse med andra.
Jag ser egentligen bara två nackdelar med att åldras. Små krämpor dyker upp än här än där och döden kommer allt närmare. Det senare är ju lite mer dramatisk och något jag helst undviker att tänka allt för mycket på. Å andra sidan är det nyttigt att ibland påminnas om att jag inte är här för alltid. Att faktiskt njuta av den tid jag har. Carpe Diem, som de säger.
Eller YOLO, som kidsen säger. Tror jag.
Men jag undrar en sak. Fortsätter man vara så här förvånad över sin egen ålder resten av livet? Eller kommer man mentalt ifatt tillslut? Det hade ju varit praktiskt att få en någorlunda realistisk uppfattning om sin egen och andras åldrar. För jag tänker fortfarande att någon som är 10 år äldre än mig är strax under 40 år. När det i själva verket är jag själv som är strax under 40. Noll koll badboll. För det är väl så kidsen säger?
Långhelg förra veckan och långhelg den här veckan. Det kan väl knappast vara en mer perfekt placering av Kristi himmelsfärd och 6 juni än på just torsdagar? Så många som får njuta av långledigt med klämdagar. Vi firade ledigheten med ett besök på Muskelrock, en hårdrocksfestival på ett av länets nöjesställen - Tyrolen. Jag har varit på Muskelrock vartenda år sedan det startade för elva år sedan. Sovit i husvagn och tittat på band i dagarna tre. Jag har varit gravid på festivalen och jag har suttit i gräset en bit bort från scenerna och ammat. Ja, för jag och maken lät oss inte stoppas av det faktum att vi hade blivit småbarnsföräldrar. Vi var ändå på tre dagars hårdrocksfestival. Hörselskydd, barnvagn och bärsele fungerade utmärkt.
Jag blev påmind om första året vår äldsta dotter var med på festivalen genom att facebook visade mig en bild från sju år tillbaka. Där stod jag med skinnjacka, bärsele på magen och en bebis med stora gröna hörselskydd. Både jag och dottern var så unga då. Ganska exakt sju år yngre. Nu är både jag och maken mer av festivalens medelålder. Och jag har märkt hur jag glidit över från festande festivaldeltagare i dagarna tre till städad festivalbesökare under ganska exakt ett halvt dygn. Det är vad vi mäktar med nu för tiden.
Och jag har även gjort en glidning i hur jag ser på de andra festivalbesökarna. När jag nu tittar på 20-åringarna som studsar runt mellan scenerna fylls jag inte av en längtan att ansluta mig till dem, inte heller med irritation över deras beteende. Istället fylls mitt inre av en moderlig ömhet. Jag vill bara hålla om dem, krama dem och försäkra dem om att de inte behöver vara så ängsliga - det duger om de är och behöver inte bry sig så mycket om vad andra tycker.
För visst är det en av de absolut största fördelarna med att bli äldre? En ökad trygghet i sig själv, mindre ängslighet och större livserfarenhet. Om jag jämför hur mycket jag brydde mig om vad andra sa och tyckte när jag var 20 år jämfört med nu så är skillnaden enorm. Jag hoppas så att det fortsätter såhär. Tänk att vara 90 år, klok som en bok och inte bry sig ett skit om andras och samhällets förväntningar på en!
Jag har visserligen bara levt en dryg tredjedel av de där 90 åren, men lite livserfarenhet har jag ju hunnit med. Och det är fascinerande att jag kan arbeta tillsammans med någon som är exakt hälften så gammal som mig, och att den människan är en proffsig, välfungerande företagare. När hände det liksom? Hur kan någon som bara är hälften så gammal som mig vara vuxen? När gick alla de där åren som jag levt? De bara rusade förbi. Och här står jag och och tittar på, smått paff och förundrad.
För att vara en person som hävdar att jag har noll åldersnoja så är jag väldigt fixerad av ålder. Men jag vill bestämt vidhålla att det enbart är fascination över att min ringa ålder ändå kan vara så gammal i jämförelse med andra.
Jag ser egentligen bara två nackdelar med att åldras. Små krämpor dyker upp än här än där och döden kommer allt närmare. Det senare är ju lite mer dramatisk och något jag helst undviker att tänka allt för mycket på. Å andra sidan är det nyttigt att ibland påminnas om att jag inte är här för alltid. Att faktiskt njuta av den tid jag har. Carpe Diem, som de säger.
Eller YOLO, som kidsen säger. Tror jag.
Men jag undrar en sak. Fortsätter man vara så här förvånad över sin egen ålder resten av livet? Eller kommer man mentalt ifatt tillslut? Det hade ju varit praktiskt att få en någorlunda realistisk uppfattning om sin egen och andras åldrar. För jag tänker fortfarande att någon som är 10 år äldre än mig är strax under 40 år. När det i själva verket är jag själv som är strax under 40. Noll koll badboll. För det är väl så kidsen säger?
