David Färdigh: När Hellman var kung i Mongoliet
Jakob Hellman har som bekant bara gjort en enda skiva, men det är å andra sidan inte vilket album som helst. Den skivsuccén tog honom faktiskt ända till Mongoliet på 90-talet. Det var då en gigantisk handmålad bild av Hellman hängde på en av huvudstaden Ulan Bators största husfasader.
I somras hade jag förmånen att få träffa Jakob Hellman, en av Sveriges mest legendomspunna artister. I år är det 30 år sedan han släppte skivan ”och det stora havet”. Det är visserligen den enda skiva han släppt men vilken SKIVA! Den brukar hamna i topp när landets musikkritiker rankar de bästa svenska popalbumen någonsin. Med låtar som ”Vara vänner”, ”Hon har ett sätt” och ”Vackert väder” förförde han en hel popgeneration, belönades med Grammisar och hyllades unisont samt fick förmodligen prestationsångest, för uppföljaren dröjde. Ja faktum är att den fortfarande dröjer. När jag träffar Jakob kan jag förstås inte låta bli att fråga honom om saken och han svarar: Jag vet inte själv varför. Men jag är ganska långsam som person och har svårt att fullfölja saker…….
Mitt samtal med Jakob Hellman tar oväntade vändningar och plötsligt hamnar vi i Mongoliet. Ja faktum är att succén med ”och stora havet” skulle föra honom ända till Ulan Bator. I början av 90-talet blir en medlem i Svensk-Mongoliska-föreningen överväldigad av Hellmans musik och bjuder in honom och bandet till Mongoliet. Jag tog det som en kul grej, berättar Hellman för mig. Men väl på plats i Ulan Bator kommer chocken. I taxibilen ser han plötsligt något som fyller honom med fasa. På en av huvudstadens största husfasader ser han en gigantisk handmålad bild föreställande honom själv på debutalbumets ikoniska skivomslag. Hellman berättar: Bilden var säkert sex till sju meter hög. Plötsligt kände jag tyngden på mina axlar. Vad har jag egentligen gett mig in på??
Knappt några västerländska artister hade tidigare uppträtt i Mongoliet. Nu stod Jakob Hellman och hans medmusiker på Musikakademins scen inför landets främsta potentater. Enligt Hellman blev konserten ett fiasko. Vi var dåligt förberedda och gjorde tyvärr en dålig spelning, konstaterar han. Men kvällen efter kommer revanschen. Då får de möjlighet att spela på ett diskotek i Ulan Bators nöjeskvarter. Ingen kan svenska och förstår därmed inte ett ord av vad Hellman sjunger, men musik är som bekant ett universellt språk. Publiken tog till sig musiken och diggade med, minns Jakob och jag försöker se bilden framför mig, hur Hellman sjunger ”Vara vänner” inför en hänförd mongolisk diskopublik. Tanken svindlar.
Nåväl, vad hände med den handmålade jätteaffischen på husfasaden? Jakob insåg att mästerverket förmodligen skulle slängas så fort han lämnat landet. Mongoliet skulle knappast ha någon framtida nytta av en jättemålning av Hellmans skivomslag. Han försöker därför kontakta myndigheterna med en förfrågan om att få ta med sig den monumentala målningen hem som en slags turistsouvenir. Men jag misslyckades, berättar Hellman. Målningen som prydde Ulan Bators stora husfasad må ha kasserats, men legenden om Jakob Hellman ”och stora havet” lever vidare och växer alltjämt. Men uppföljaren lär fortsätta dröja.
