Maria Lindberg: När man aldrig blir klar
Jag älskar känslan av att vara färdig med något. Att ha kommit i mål, ha gjort klart.
Som småbarnsförälder är det en så pass ovanlig känsla att den nästan känns lyxig. För hur ofta måste man inte lämna mitt i oklara projekt och halvfärdiga sysslor? Och om man någonsin lyckas bli klar så är det inte på en effektiv timme, utan på sjuttioelva ineffektiva upphackade timmar. Möjligtvis. Fast troligtvis aldrig helt klar ändå.
Jag är något av en organisationsnörd. Jag älskar när allt är logiskt och ordentligt organiserat ända från grunden, noggrant uttänkt och iordningställt. Därför är detta med att leva mitt i en utdragen flytt något av en mardröm för mig. Det blir ju aldrig klart och det är allt annat än välorganiserat hemma hos oss just nu och för en lång tid framöver.
Jag försöker jobba med mig själv, tänker att det är nyttigt för mitt kontrollbehov att träna på att leva i något slags kaos. Att jag måste acceptera att jag inte kan göra klart allt inom en överskådlig framtid utan att samtidigt driva mig själv rakt in i utbrändhet och total utmattning. Jag försöker hitta min inre frid, leva i harmoni med kaoset och ta det flyttlåda för flyttlåda utan stress.
Men sedan tar organisationsdjävulen över. Den går inte att stoppa. BARA… MÅSTE… BLI… KLAR.. med nåt. Häromdagen fick jag för mig att plocka upp lite mer kökssaker Jag skulle bara ta en låda eller två, sedan skulle jag sätta mig vid datorn och fixa lite samt titta på film med barnen. Det blev inte två lådor, det blev tio. Jag tömde, ställde in i skåp, flyttade om, organiserade, bar upp och ner i källaren, flyttade om igen, hittade mer, bytte hylla, hittade ytterligare en låda med glas, flyttade om igen.
Fortsatte sedan utomhus och tömde en hel hästtransport med grejer. Presseningar, pulkor, utemöbler, krukor. Allt ska hitta sin plats och bäras än hit, än dit. Där blev jag inte klar. Men jag blev jäklar i att klar med köksgrejerna. Typ. Det är två lådor med servetter och engångstallrikar som ska läggas ner i kökssoffan. Och så saknar jag fortfarande en del vaser, glöggmuggar och skålar. Så det finns en ganska hög risk att det någonstans står en hel banankartong till med köksgrejer. Kanske står den mitt i högen med lådor fulla av böcker och skivor, eller uppe i döttrarnas rum bland gosedjur, leksakstraktorer, prinsessklänningar och dinosaurier. Det skaver lite när jag tänker på det. Skulle vilja hitta den där lådan, med de sista grejerna. Så att jag faktiskt blir helt klar med köket…
Men så ska tänder borstas, rena strumpor till morgondagen grävas fram till yngsta dottern i korgen med rentvätt, barn läggas, bordet plockas och torkas av och flera tankar tänkas om att vi borde vika den tvätten… ja, sedan kollapsar den slitna mamman och den lika slitna pappan i soffan och orkar just inte bry sig om var de förbenade glöggmuggarna finns. Tvätten förblir ovikt även denna kväll, inga fler vaser hittas och dottern får ha två olikfärgade strumpor på sig imorgon. Igen.
Vi somnar framför tv:n och hasar oss någon timma senare in till sängen.
Just som jag ställer väckarklockan rusar en tanke plötsligt fram mellan de trötta hjärncellerna… kan det vara den där lådan som står vid skrivbordet, den med almanackan högts upp? Ligger de sista skålarna och väntar på mig där? Jag ställer mig upp, snavar fram i mörkret mot skrivbordet. Men så avbryts jag av en röst ”mamma, jag är törstig”.
Jag får göra klart en annan gång.
