Sveriges fulaste stad!
Jag har varit i Sveriges fulaste stad. Alltså inte Växjö utan Borlänge. Dalarnas något sjaviga och luggslitna pärla fick ju nyligen den föga smickrande utmärkelsen FULAST I SVERIGE. Fast vem tusan bryr sig om fula byggnader när man får avnjuta trevliga människor, avnjuta dalmål och krama om Hjalmar Branting och Jussi Björling?
Tidigare i höstas redovisades en omröstning om vilken som är Sveriges fulaste stad. Smaken är förvisso som baken, delad, och estetiska upplevelser är ofta något väldigt subjektivt. Dessutom gärna färgade av personliga upplevelser. Ljungby hamnade i nyss omnämnda omröstning på plats nio som Sveriges fulaste stad. Kanske inte helt oförtjänt. Men jag minns fortfarande när jag i min stolta ungdom gick på Drottninggatan (ja även Ljungby har en Drottninggata) och faktiskt njöt av Ljungby. Det var en fin vårdag och jag skulle träffa en förtjusande kvinna som bodde på just Drottninggatan. En mild vind smekte mig i ansiktet, fågelsång hördes över stadens ståtliga byggnader, träd vajade insmickrande i parkerna och i varje gathörn såg jag leende människor. Gatorna var rensopade och fönsterrutorna gnistrade. Jag var förälskad och Ljungby var i det ögonblicket Sveriges vackraste stad. Nåväl, det är länge sedan nu. Samma promenad skulle nog knappast framkalla liknande känslor idag. Våren känns avlägsen och kärleken har lämnat både Drottninggatan och Ljungby.
Kärlek, jobb och ren nyfikenhet har tagit mig till många svenska städer genom åren. Örlogsstaden Karlskrona hade sin charm även om det numera överdimensionerade torget framkallar en känsla av tung övergivenhet. Borgholm på Öland är onekligen en charmig pärla men inger stundtals en misstanke om att blott vara en förrädisk sommarkuliss. Göteborg har varit en återkommande favorit de senaste fem åren, och då i synnerhet Majorna, den gamla arbetarstadsdelen med sina underbara landshövdingshus och sina genuina, trevliga människor. Långtifrån Sveriges modernaste stadsdel, men en av de vackraste.
Hemstaden Växjös skönhet är svår att bedöma. Man blir lätt hemmablind och ibland överdrivet kritisk. Som invånare har man dessutom inte samma nyfikenhet som en besökare. När en vän nyligen tog mig på en alternativ stadspromenad i Växjö upptäckte jag helt okända platser, spännande innergårdar och vackra oaser mitt i staden. Se där, paradiset finns där vi minst anar det. Du måste bara våga vända på stenarna!
Paradiset kanske inte finns i just Borlänge och visst är stadskärnan ingen upplyftande syn. Men när jag besökte Dalarnas oborstade, kantstötta och något sjaviga rebellstad en hösthelg för många år sedan gick jag inte runt och beklagade mig över fula, motbjudande byggnader. Istället umgicks jag med trevliga människor, njöt av deras charmiga dialekt och drack mig berusad på deras specialkomponerade drinkar a la Dalarna. På natten irrade jag därefter runt i centrum och sprang på statyer av såväl Hjalmar Branting som stadens stora son, världstenoren Jussi Björling. Jag kramade om dem och frågade, Trivs ni bra i Borlänge? JA, svarade de samstämmigt och sen dess har jag inte haft hjärta att spy galla över Borlänge. Varje stad har onekligen sin charm, både i nyktert och berusat tillstånd.
