Tack för mig, hej!

När jag var liten grät jag när sotaren skulle gå. Inte för att sotaren stod mig exceptionellt nära, utan för att jag helt enkelt inte klarade av att säga hej då.

Så har det fortsatt i hela mitt liv. Jag har ofta varit ”sjuk” sista dagen före sommarlovet, velat jobba tills alla gått hem sista dagen på ett jobb och låtsats att en kollega bara skulle ha semester då hen slutat. Att säga hej då har varit och är fortfarande bland det värsta jag vet.

När jag var liten så tillbringade jag ofta mina somrar hos min morbror och moster i Nyköping. Jag älskade att vara där, att få åka bak på min morbrors pakethållare när han cyklade. Att få krypa in i min mosters famn på kvällarna. Och att få vara med mina stora kusiner. När jag skulle åka hem hulkade jag som om jag aldrig mer skulle få se dem. Min kusin sa en gång till mig; Men, du har väl cykel?

Jag var väl omkring 10 år och tog henne på orden. Jag bodde i Småland, men om det skulle knipa ordentligt av längtan till min morbror i Nyköping så kunde jag faktiskt cykla. Det skulle inte bli lätt, men jag hade ett alternativ.

Idag är det min sista dag som krönikör på VXOnews. Och det känns på samma sätt som att säga hej då till någon. Som krönikör arbetar man med att blotta sina åsikter, ta upp aktuella diskussioner och i bästa fall skapa debatt. Ibland håller läsare med dig och ibland tycker de att du är helt dum i huvudet. Precis som det är i livet. Vi har alla våra egna åsikter om saker och ting. I den bästa av världar klarar vi av att vi tycker olika, i de sämre av världar så är vi enögda och anser att våra egna åsikter är de enda rätta och vägrar ta in motargument från andra.

Men det viktigaste är att vi vågar stå upp för vad vi tycker. Klarar vi inte av det så är vi bara små lortar som Astrid Lindgren sa.

Men när man blottar sina åsikter för tusentals läsare så släpper man också in dem i sitt liv. Ni kommer nära med era kommentarer. På gott och på ont.

Jag har skrivit krönikor i cirka 15 år på ett eller annat sätt. Jag tycker att det är ett viktigt jobb där man får möjlighet att lyfta ämnen på ett tyckande sätt. Journalister ska aldrig tycka något när de gör nyheter, reportage eller granskningar. Det är också viktigt. Men ibland behöver vi läsa texter från andra än politiker där någon har läst på i ett ämne och tycker något om det. Det är krönikörernas jobb. Jag skulle till och med kunna drista mig till att säga att det är ett uppdrag som kräver mod. Du vet inte hur folk omkring dig kommer att reagera på din åsikt. Det du vet är att din mejlbox kommer att fyllas med ömsom vin och ömsom arsenik. Kommentarsfälten kommer att visa detsamma. Och det är just det som kräver mod. Att våga fortsätta stå för åsikter trots att det ibland är mestadels arsenik du bjuds på. För oavsett om det är motståndet som syns mest så finns det alltid någon som blir lättad av att dennes åsikt har lyfts upp och diskuteras. Och det är krönikörernas jobb, att lyfta frågor från alla diverse håll.

Troligtvis kommer mina krönikor att fortsätta på annat håll. Kanske dyker de upp här igen någon gång. Men oavsett vad så tror jag att detta blir ett hej då till några av er. Våra vägar kommer att skiljas här och inte korsas igen. Men jag tänker på min kusin Maggans ord - jag har ju faktiskt en cykel. På något sätt kan vi alltid mötas igen om vi vill. Det kan bli svårt, men det finns alternativ.

Så tack för att ni har läst och reagerat. Tillsammans har vi bidragit till en demokratisk öppenhet som visar att alla åsikter är tillåtna. Så länge vi förvaltar dem i just en demokratisk anda.

MISSA INTE: Elisabeth Anderbergs krönikor finns här.

Elisabeth Anderberg