Tips mottages tacksamt!

När jag ska sätta mig och hamra ner en ny krönika på mitt tangentbord brukar jag vela mellan om jag ska skriva en rolig och lättsam krönika, eller en viktig och tung. Inför den här krönikan hade jag ingen större lust med det viktiga och tunga, utan kände mer för att skriva om knasiga saker som mina barn sagt. Som när jag trodde fyraåringen sa ”jag saknar farmor” och jag därför med gullig röst frågade ”åååh saknar du farmor?” och fick svaret ”nä, jag sa SATAN farmor!”. Ja, något sådant hade jag velat skriva om.

Men jag är tvungen att skriva om något lite tyngre, och jobbigare och allvarligare. Nämligen skämt. Den typen av skämt som inte är roliga. Och då menar jag inte pappahumor, även om den ofta är förbenat tråkig. Nä, jag tänker på sexistiska skämt. På skämt som får andra människor att må dåligt. Precis som rasistiska skämt också gör. Dock är det i mitt fall det förstnämnda som jag har råkat ut för. Det händer inte ofta, tack och lov. Men härom veckan blev jag föremål för ett sexistiskt och nedvärderande skämt.

Och det är givetvis inte roligt när det händer. Jag kände mig förödmjukad och besviken på personen som inte visste bättre. I stunden blev jag också väldigt paff, jag räknar liksom inte med att bli behandlad så. Så jag blev stum. Utstötte mest något läte i still med häääää och sa sedan inget mer.

Detta har gnagt i mig senast dess. Varför i hela fridens namn sa jag inte ifrån? Om inte för min egen skull så för alla mina medsystrar och mina döttrars skull. Jag har ju en skyldighet att stå upp mot den typen av kränkningar. Ta ingen skit, som Grynet sa i tv på tidigt 2000-tal. Men jag tog skit och jag skäms för att jag gjorde det. Jag blir arg och besviken på mig själv för att jag inte sa emot, fick den personen att skämmas istället. Skambelägga den som skambeläggas bör.

Sedan blir jag arg på mig själv för att jag blir arg på mig själv. Det är ju för tusan inte jag som har gjort fel, det är ju hen som yttrade den kränkande kommentaren som ska skämmas. Jag ska inte skämmas för att jag i stunden inte kunde komma på något att säga. Men skäms gör jag ändå. Och ett sätt att råda bot är att skriva denna krönika. Kanske gör den ingen skillnad, kanske gör den det.

Men är det så farligt då? Personen menade säkert inget illa, det tror jag inte. Får man inte ha dålig humor? Jo, det är klart man får. Det gör mig inget att folk drar skämt som inte ens var roliga på stenåldern. Det går ju att skratta åt att skämten är så dåliga, om inte annat. Men när skämten sker på bekostnad av någon annan, när de handlar om att någon annan ska tryckas ner. Då är det inte roligt längre.

Sexism är ju aldrig något bra - att man diskriminerar eller förtrycker människor på grund av deras kön (oavsett vilket kön det är) är ju liksom inget bra. Just sexistiska skämt är så svårt att värja sig mot. ”Har du ingen humor eller? Det var ju bara ett skämt”. Det känns som att jag skapar en obekväm situation om jag säger emot, när det i själva verket är den som drar det sexistiska skämtet som gör mig, och andra, obekväma.

Jag hoppas slippa höra mer sådana kommentarer, men risken finns ju att det händer igen. Så nu förbereder jag mig. Laddar upp ett litet lager av bra ”svar på tal” och sätt att agera om en liknande situation skulle uppstå. Så tips för bra, och gärna roliga, comebacks på sexistiska skämt mottages tacksamt!