Maria Lindberg: "Trygghet före spänning”
Jag har länge kallat mig själv trygghetsnarkoman. En sådan som är nöjd med det man har. Risktagande var ingenting för mig. Motvilligt har jag gått med på att spara i fonder och allt vad det heter, fast jag helst bara skulle vilja ha pengarna sittande på sparkontot - där jag vet var jag har dem. Ingen vidare investering kanske. Men tryggt.
En gång i tiden fick min pappa tvinga på min en stereo med CD-spelare, jag ville helst bara ha kvar min gamla trygga kassettspelare.
Trygghet före spänning, alla gånger. Men jag har fått revidera min självbild något.
Som egenföretagare inom branscherna foto och journalistik är det inte precis ett tryggt åtta till fem-jobb jag har. Jag som längtade efter en fast anställning sade ju faktiskt upp mig från en sådan för att följa mina drömmar. Jag blir lite skakig i benen bara av att tänka på vilken risk jag tog. Men nu är jag ju här och det har ju faktiskt gått alldeles utmärkt bra.
När vi flyttade till vår gård sa jag att ”när jag flyttar härifrån blir det i en kista”. Lite väl dramatiskt kanske. Men jag hatar verkligen att flytta. Fyyyy så jobbigt och tråkigt att packa ner och packa upp, flyttstäda och bära grejer. Framförallt så vet jag ju vad jag har där jag bor, men inte hur det blir om jag flyttar.
Men vi ska faktiskt flytta. Ny gård och ny kommun. Det känns fortfarande lite smått overkligt men allra mest känns det roligt, som att se fram emot ett spännande äventyr med nervös förväntan. Sorgligt också - att lämna en vacker gård i ett trevligt område med massa härliga människor.
Trygghetsnarkomanen i mig är lite darrig, men drömmaren tar ändå över. När man hittat sitt drömboende finns det ju egentligen inte så mycket att tveka kring. Barnen ser fram emot stort badrum med badkar och egna rum, men är nervösa inför nya kamrater och ny skola. Det fälls tårar över att lämna huset där de alltid har bott. Hur ska det kännas i det nya huset? Kommer jag att glömma mina gamla kompisar, kommer de att glömma mig?
Flytten blir liksom en dörr som öppnar upp för existentiella frågor, inte bara för barnen utan även för oss vuxna. Vad vill vi med vårt liv, vad är viktigt och vad vågar vi satsa på? Många sömnlösa nätter och grubblerier, diskussioner till långt in på småtimmarna. Trygghetsnarkomanen har bromsat, tänkt att det är bäst att nöja sig. Men drömmaren har inte gett sig. Kanske är det en ålderskris, ett behov av förändring, jag vet inte. Men vad jag säkert vet är att trygghetsnarkomanen kan ta semester året ut, för jag och familjen ska på äventyr efter sommaren!
