Maria Lindberg: Våra nävar i luften
Framför oss är ett mindre hav av svarta ryggar och långa hår. Allt gungar i takt med musiken som flödar från den lilla scenen. Hörselskydden blockerar effektivt ljudtopparna, men vi fylls ändå av de dundrande trummorna, sången som nästan vrålas fram och gitarrerna som ryter upp i falsett. Nävar i luften och en liten hand som knackar på min axel. Jag tittar på min dotter som sitter på min höft. Hon ler och pekar mot scenen, hon vill gå längre fram. Vi tar oss fram på utsidan av folksamlingen, långt fram men vid sidan om den hoppande, röjande hopen vid scenkanten och ur de skrikande högtalarnas ljudriktning. Hon höjer sin näve och slår med den taktfast i luften tillsammans med resten av publiken och stämmer in i ljudkören som i samma takt ropar ”hey, hey, hey…”.
Det är hårdrocksfestival och våra två döttrar är med oss på eftermiddagen och lyssnar på band, äter glass, åker snurrgunga, gunggroda och gräver i sanden. Det är tionde året som Muskelrock äger rum på Tyrolen, och tionde gången vi är där. Mycket barnvänligare festival är svårt att hitta - litet, mysigt, lugnt och vänligt. Men hörselkåpor är ett måste och platser längst bak i publiken eller ut på sidan en självklarhet. Precis som nyktra föräldrar.
Vi har inte haft med oss barnen på festivalen varje år, de tre första åren på grund av att de inte existerade än. Jag minns fortfarande hur jag som höggravid drack alkolholfri öl och inte kunde knäppa skinnjackan över magen och såg de flesta av konserterna sittande i en stol långt bakom alla andra. Jag var orolig för fostret och ljudvolymen, så jag höll mig där de inte behövdes öronproppar. Rekommendationen att vira en halsduk runt magen för att skydda bebisen mot höga ljud tog jag med en nypa salt, den barnmorskan har nog aldrig varit på rockkonsert - en halsduk runt huvudet skulle inte göra särskilt mycket för att skydda mina öron i alla fall.
Som sjumånaders bebis var äldsta dottern med alla tre dagarna på festivalen. Mest sov hon i sin vagn med hörselkåporna på. Vi lämnade regelbundet festivalområdet för att hon skulle kunna få lufta öronen på campingen. Om jag får säga det själv var vi väldigt söta med matchande hårdrockströjor på både mamma, pappa och barn. Som aktiva hästmänniskor var vi vana vid att ha med dottern mest överallt, byta blöjor ute i det fria och amma lite var som helst. En hårdrocksfestival var inget större problem för oss - där finns ju både rinnande vatten och tak över huvudet. Rena lyxen!
Jag ska dock inte hymla med att barnfri tid på festival känns som väldigt lyxig egentid för oss småbarnsföräldrar. Ibland har dock inte barnvakten möjlighet förrän kvällstid och då får barnen helt enkelt följa med under dagen. Numera har inte heller de trötta småbarnsföräldrarna varken ork eller tid till att vara festivalbesökare mer än en av de tre festivaldagarna, och då ligger fokus på bra musik och god mat. Och relativt tidig hemgång. Festande funkar bra när man är 25, barnlös och kan sova hela nästa dag, men funkar mindre bra när man är 35 och med största sannolikhet kommer att väckas kl 06.30 nästa morgon av en eller två morgonpigga små underbara monster.
Egentid är verkligen viktigt för föräldrar, för att vi inte helt ska förlora förståendet. Men jag tycker också det är ganska mysigt att ha med barnen på våra aktiviteter. Oavsett om det är hästkörning eller hårdrock. Vi delar något, en upplevelse, tillsammans. Våra nävar i luften, samma basackord som vibrerar genom våra hjärtan, våra röster som tillsammans skanderar ”hey, hey, hey…”.
