”Vi måste våga öppna upp igen”
Ännu vet vi inte hur djup den ekonomiska depressionen kommer att bli som följd av coronapandemin och de begränsningar av människors rörlighet, konsumtion och handel som den för med sig. Men en sak vet vi, den kommer att bli djup.
I samband med finanskraschen 2008 sjönk världens BNP med 1 procent. Det ledde till att många människor slogs ut från arbetsmarknaden och aldrig kom tillbaka. En annan följd, som vi fortfarande lider av, är framväxten av högerpopulistiska partier överallt i Europa. Under den stora depressionen 1929-1932 sjönk världens BNP med 15 procent. Vi vet alla hur det gick. Gränser stängdes, demokratin föll i många länder och ersattes av fascistiska och nazistiska styren, vilket ledde fram till andra världskriget och förintelsen.
Om inte världen snabbt öppnar upp sig, öppnar gränserna och börjar handla igen så kan vi få ett lika stort BNP-fall som under den stora depressionen, och följderna kan bli minst lika illa. Ett ytterligare problem är att några av de länder som drabbats hårdast denna gång redan innan hade sargade ekonomier och stora skulder.
En lärdom vi kan dra av historien är att de länder som satsade på investeringar och social hållbarhet, som USA och Sverige, var de länder som lyckades bemästra krisen bäst, och det var i dessa länder som demokratin överlevde. Det är helt nödvändigt att vi så snart som möjligt sätter igång en ny New Deal för att få världen på fötter igen. Samtidigt har vi en annan kris som är mycket värre än coronapandemin att hantera, klimatkrisen, som riskerar hela vår framtid.
De åtgärder som vi gör för att få hjulen att snurra igen måste alltså vara inriktade på att snabbt vända på klimatförändringarna och skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Att ställa om energi- och transportsystem inom något decennium, att förändra konsumtion och samhällsmönster så att de skyddar i stället för att exploatera människor och miljö.
En modell för detta som flera regeringar tittar på, bland annat i Storbritannien och Nederländerna, är den så kallade Doughnutmodellen, utarbetad av ekonomen Kate Raworth. Man tänker sig ekonomin och samhället som en munk (doughnut) där hålet i mitten representerar människors grundläggande behov som måste fyllas, det handlar om saker som mat, rent vatten, hälsovård, skolgång, bostad och så vidare, men också fred, mänskliga rättigheter, demokrati, jämställdhet, arbete, gemenskap och social rättvisa. Vårt första mål måste vara att fylla detta hål för alla människor. Dit har vi långt globalt sett, men också i vårt land finns det många människor som inte har sina grundläggande behov tillfredsställda.
Längst ut har vi den gräns som ett långsiktigt hållbart ekosystem sätter. Den gräns vi inte får överskrida, vare sig som samhällen eller individer, om våra barn och barnbarn ska ha någon framtid. I dag har vi överskridit den gränsen på många håll. Det fiffiga är att det goda däremellan, själva munken, räcker åt alla även om vi håller oss innanför hållbarhetens gränser och tillfredsställer alla människors grundläggande behov.
Om vi gemensamt använder denna modell för återhämtningen, skär bort det som ligger utanför gränsen och fyller hålet i mitten, så kan återhämtningen efter pandemin bli starten för en betydligt bättre framtid. Men det kräver också att vi vågar öppna gränserna igen, att vi låter handel och möten mellan människor växa, och att vi är solidariska med de människor och länder, inte minst Italien och Spanien, som drabbats hårdast. Nu är tiden för politiskt mod. Att våga tänka nytt och ställa om. Att våga visa solidaritet och inte kortsiktig egoism och trångsynt nationalism.
Lennart Adell Kind, Växjö
