Vidrig mintchoklad istället för ångest

Mobbning, ätstörningar, kidnappning, pedofiler, tre unga begår självmord varje vecka. Oron dränker mig i en isande känsla som greppar hårt, hårt runt hjärtat. Kvävning, fallolyckor, barncancer, medfödda hjärtfel, drunkna i en vattenpöl. Inte ens hemma är mina barn trygga.

Den ångestladdade spiralen som drar neråt vid blotta tanken på att något hemskt ska hända mina barn. Tankarna som kommer när man ska sova, som gör det omöjligt att somna. Känslan av att jag utan tvekan, utan ånger, skulle ha ihjäl en person som hade skadat eller dödat mitt barn.

Den känslan.

En förlamande negativ känsla som riskerar att göra mig till en överbeskyddande förälder.

När det gäller mobbning, ätstörningar och drunkning kan jag omvandla min oro till förberedelser. Vara närvarande, lyssna på mina barn, vara med i deras digitala värld, bygga upp deras självkänsla, ha koll på dem vid vatten och lära dem simma. Men med resten? Så maktlös.

Ibland låter jag känslan totalt dra ner mig i en pöl av tårar. Men för det mesta är det varken möjligt (vid bilkörning rent livsfarligt) eller lägligt (en minut innan jag anländer till ett kundmöte är inte rätt tillfälle för ett mentalt sammanbrott) eller önskvärt (insomningssvårigheter). Så vad göra? Jo, det handlar om att distrahera sig själv. Och vad är bättre än att klaga på livets små irritationsmoment?

Inget för samman två okända personer så bra som något gemensamt att klaga över, och detsamma gäller när man ska rädda sin egen hjärna får en annalkande kollaps.

Här är tre saker som kan driva mig till vanvettigt vansinne i sin litenhet, och därmed får mig att må bättre:

- Pyramidformade tepåsar. De kanske ser tjusiga ut, men först vill de inte sjunka ner i vattnet utan jag tvingas dränka en ytterst ovillig påse genom att trycka ner den med skeden. När jag sedan med skedens hjälp ska dra ut det sista ur påsen genom att linda tråden runt den, så smiter den jäkeln iväg gång på gång och plumsar i vattnet. Teet skvimpar ut och påsen är fortfarande lika blöt. Värdelöst!

- Mintgodis. Vem i hela fridens namn har hittat på att vi ska äta godis som smakar tandkräm??? Jag vet att jag är ganska ensam i den här frågan (och mottar gärna mejl från eventuella likasinnade), men jag hävdar bestämt att den vidrigaste smakkombinationen är mint och choklad. Om jag äter en god chokladkaka vill jag inte spritsa tandkräm på den. Och när jag borstar tänderna vill jag inte dränka tandborsten i en kopp varm choklad. Det är bara att välja - fräscht eller sött chokladigt. Ni kan inte ha både och, det är emot naturlagarna!

Sist men inte minst - alla matbutikers ständiga diskriminering av oss kortväxta. Vet ni hur F R U K T A N S V Ä R T det känns varje gång jag handlat i affären och ska bära ut min kassar till bilen? Jag kan aldrig gå bekvämt med fritt hängande och utsträckta armar och en kasse i varje hand. För vad händer då? Jo, då släpar kassarna i marken. Jag måste ytterst obekvämt och ansträngande hålla mina händer och armar lite vinklade inåt, uppåt för att undvika att mina påsar trasas sönder mot asfalten.

Nu handlar vi visserligen nästan allt på nätet, och min make hämtar matkassarna på vägen hem från jobbet. Men ändå. Blotta tanken på dessa kassar får mig nu att slå hårt på tangenterna och glömma allt om övergrepp och bilolyckor.

(Så ett stort tack till alla matbutiker, godistillverkare och teproducenter som med sin inkompetens håller mig borta från depressionens svarta hål)

Maria Lindberg