Annons

Daniel Enestubbe: Blues Brothers-mentaliteten i Lakers fick Luleå att misslyckas med allt

För bara en vecka sedan var förväntningarna uppskruvade till max.
Ovisst var det också.
Växjö Lakers–Luleå hade alla möjligheter att bli en nagelbitande skräckthriller med oväntat slut.
Nu är det redan över.
Besvikelsen måste vara enorm för alla de som väntat sig ett nytt slag över sju ronder.
Daniel EnestubbeSkicka e-post
Krönika • Publicerad 28 mars 2024
Daniel Enestubbe
Detta är en personligt skriven text i Vxonews. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Emil Sylvegård och de andra i Växjö Lakers har ryckt på axlarna åt Linus Omarks och Luleås försök att provocera. Mentaliteten påminner om den hos bröderna Jake och Elwood Blues i klassikern Blues Brothers.
Emil Sylvegård och de andra i Växjö Lakers har ryckt på axlarna åt Linus Omarks och Luleås försök att provocera. Mentaliteten påminner om den hos bröderna Jake och Elwood Blues i klassikern Blues Brothers.Foto: Bildbyrån, Filmomslag/Blues Brothers

Visst, Luleå avslutade med sin överlägset bästa match och var egentligen värda att slå in ett segermål hemma i Coop Norrbotten på onsdagen.

Men plötsligt var Emil Larmi slutspelsbra igen, precis när han behövde kliva fram och hålla sitt lag kvar i matchen.

Annons

Och visst blev det en dramatisk förlängning med ett märkligt slut där en videogranskning var det som satte punkt för serien och skickade Luleå på en lång semester.

Men ärligt talat: Växjö Lakers var alldeles för bra och Luleå alldeles för svagt på alla punkter för att den här matchserien skulle bli riktigt spännande.

Det frågade jag mig inför SM-kvartsfinalen och syftade på den förra SM-kvartsfinalen.

Luleå lär ha ställt samma fråga, kommit fram till svaret ”ingenting” och startade redan långt före första nedsläpp något man hoppades skulle likna psykologisk krigföring – något Luleå lyckades bra med i förra årets kvartsfinalserie.

Den gången överrumplades Lakers gång på gång, från match två och fram till de sista skälvande sekunderna av match sju.

Brendan Shinnimin var Brendan Shinnimin med allt vad det innebar.

Oscar Engsund stod och flinade sig genom hela serien, slukade istid och firade enorma triumfer på isen.

Finske Leo Komarov hade rollen som irländsk gängmedlem, som hämtad ur serien Peaky Blinders, och skapade kaos.

Lakers gillade inte det.

Annons

Var inte beredda.

Kom undan snarare än vann.

Nu hade ett helt och långt år passerat och Luleå försökte med samma taktik på nytt.

”Vi är i förarsätet” klargjorde Thomas ”Bulan” Berglund inför match ett.

Redan där fallerade retoriken.

Hur kan lag nio, som plockat 19 poäng färre än lag två i SHL, befinna sig i förarsätet?

”Vi slår ur underläge” hade alla kunnat köpa. ”Växjö har pressen på sig” likaså. Men inte att Luleå sitter i förarsätet.

Bilden gick inte ihop.

Luleås spel gick inte ihop.

Och vilket lag som satt i förarsätet från första till sista nedsläpp såg vi ju också.

Annons

Samma sak när Linus Omark mellan två av matcherna yttrade den märkliga meningen att ”Växjö inte är något slutspelslag”.

Sagt av en som aldrig vunnit någonting med ett Luleå som bara vunnit en enda titel – och OM en klubb som lyft fyra Le Mat på nio år?

Retoriken haltade i takt med spelet, både från Omark (minus en period i match ett) och Luleå och att utspelen inte möttes av mer än ointresserade axelryckningar från Lakers ledare och spelare var en förlust i sig.

När sedan Shinnimin spelade ut ett så desperat kort som att domarna i match tre ”hatar oss” – ja, då skrattade till och med neutrala bedömare som annars brukar håna Lakers för allt mellan plasthimmel och egna produkter-jord.

Det Växjö Lakers som Luleå överrumplade för ett år sedan var ett Lakers som lärt sig allt de behövt lära sig för att på ett säkert sätt utnyttja sina styrkor som lag.

För att sno ännu en bild från filmvärlden skulle jag kunna påstå att Lakers under hela kvartsfinalen uppträtt som bröderna Jake och Elwood Blues i legendariska 80-talskomedin Blues Brothers.

Precis som bröderna i filmen bara har fokus på en enda sak – att återförena sin gamla R&B-grupp – har Växjö Lakers bara fokus på sitt eget gudomliga uppdrag: Den femte Le Maten.

När Luleå, efter att Lakers strypt halva Norrbottens syretillförsel under en halv match, äntligen fick luft och lyckades kvittera till 1–1 i match tre – ja, då reagerade Lakers precis som bröderna Blues i den kanske mest legendariska scenen i filmen.

Det är scenen då en hel byggnad sprängs i luften, bröderna begravs i ett hav av tegelstenar men lyckas kravla sig upp.

Här saknas innehåll

De kommenterar inte ens sprängningen. Borstar bara av sig dammet, tittar på klockan och säger:

Annons

– It´s almost nine o’clock. We gotta go to work!

Samma sak efter Oskari Laaksonens 1–1-mål.

Borsta bort dammet, dags att börja arbeta och 34 sekunder senare gjorde Gabriel Carlsson 1–2. Sex minuter senare fyllde Ludvig Nilsson på med trean.

Sedan var det slut. Över. Finito.

Ett alldeles för bra och väl förberett Växjö Lakers ställdes mot ett Luleå, vars enda styrka var att laget lyckades hålla siffrorna på tavlan nere och hålla de tre första matcherna vid liv.

Som helhet var Växjö–Luleå en besvikelse som matchserie men den gav en viktig hint om vilken orubblig Blues-mentalitet Lakers bär med sig in i kommande SM-semifinal.

Annons
Annons
Annons
Annons