I kontorskorridoren stämmer Carolina Toresson av några grafiska detaljer med art directorn Elliot Soprani. Vd:n Johan Markusson rusar ut från sitt rum, ställer några snabba frågor och får lika snabba svar i retur.

Carolina Toresson visar in mig på sitt rum. Hennes roll i Lakers är kommersiell chef. Det innebär att hon håller i ett stort verksamhetsparaply med fem ansvarsområden under sig: Business to business, privatmarknad, marknadsföring, PR/kommunikation och evenemang. Titeln kommersiell chef är ny för året. Carolina Toresson älskar tjänsten och utmaningen den innebär men innan det blev verklighet ville Johan Markusson ha ett ord med i laget.

– Han tittade på mig, skakade på huvudet och sa: ”Du kommer inte att mäkta med allt detta själv, du behöver någon att stöta och blöta med”. Då kom Felix Astrén in som ett jättebra komplement. Han kommer med nya fräscha ögon och jag vet vad vi gjort tidigare som funkat bra och mindre bra. Vi möter varandra bra och det har blivit en nytändning för mig, dels med ökat ansvar, dels eftersom det kommer in en ny i verksamheten, säger Carolina.

Den som någon gång de senaste åren suttit på Vida Arenas läktare under en Lakersmatch har garanterat både sett och hört Carolina på jumbotronen ovanför mittcirkeln. Under i stort sett varje match leder hon Studio 97 där hon tillsammans med gäster snackar upp matchen, intervjuar spelare, puffar för inslag och diskuterar spelet period för period.

– Det har blivit lite av mitt skötebarn. Jag försöker leja ut det ibland men det är inte många som är sugna på att ta det. Liveformatet är ju lite annorlunda. Allt annat kan man ta om, säger Carolina.

5000 personer ser ditt ansikte och hör din röst varje vecka. Hur märker du av det i vardagen, när du går och handlar på Ica till exempel? Jag tänker att du är ganska lätt att känna igen för den som sett dig i Studio 97.

– Det är ingenting jag tänker på. Om jag tänkt på det hade jag nog inte satt mig i studion. Men ja, det blir mycket hockeysnack på Ica.

Det blir det, va?

– Ja, min sambo säger att det tar väldigt lång tid innan jag kommer hem när jag åker iväg till Maxi. Det beror dels på att jag är ganska disträ när jag handlar, dels på att att det blir många samtal.

Vad tycker du om det?

– Det är kul. Jag är en social person och tycker det är kul med möten och ja, allt från att träffa kunder till att träffa hockeyfans. Sedan tror jag att när jag väl är privat är jag väldigt privat och stänger in mig i min bubbla. Jag träffar så mycket människor varje dag att jag ibland behöver tid för att skärma av.

Det är matchdag i dag. Hur ser den ut för dig?

– Det blir mycket samtal. Jag stämmer av, tar hand om sällskap som kommer hit till kvällen. Jag synkar körschemat med Clara (Berglund, eventkoordinator). TV4 hör av sig och bokar sina... oj, nu missade jag ett Teams-möte med tv-produktionen, förresten.

– Jo, men sådana saker, som vilka spelare som ska gå till synk (försnacket i TV4) och vilka spelare som ska filmas innan. Sedan stämmer jag av med Elliott (Soprani) som skickar in material till medierna. Albin (Welander, kreatör) och jag har en liten gameplan i dag om vad vi fokuserar på när Robban (Rosén) gör sin 700:e match. Betalt samarbete, han ska fotas under uppvärmningen, det ska ut en reel (kortfilm på Instagram) för att bygga matchen på olika sätt. Vi vill ha något både för hockeynörden och för den som inte är så hockeyintresserad.

– Sedan: biljettläget, hur ser det ut? Har vi biljetter kvar till försäljning? Ska vi göra någon sista push? Hur är det på privatsidan, företagen och sällskapen – är alla bokningar rätt, har alla koll på grejerna? Sedan har vi en synk med alla i teamet, framför allt. Och sedan Studio 97, inte minst.

Hur ser arbetet ut efter match?

– Då ska det ut lite poster på sociala medier. Det ska bytas heroes (stor bild som täcker skärmen) på hemsidan och läggas ut highlights och presskonferens. Vi hjälps åt i teamet givetvis men det är rätt mycket grejer som ska ut efter match. Du vet ju själv hur det är. Man vill ju gärna få ut det snabbt, innan alla andra hinner få ut sina grejer.

Låt oss gå tillbaka i tiden.

För drygt 22 år sedan, på nyårsafton 2001, publicerar Smålandsposten en enkät med frågan ”Vad hoppas du på inför nästa år?”. En av de svarande är tolvåriga Carolina Toresson.

– Att Växjö Lakers går upp i allsvenskan, är hennes svar.

Tolvåringen spelar inte hockey själv. Det är gymnastik som gäller för Carolina, men genom pappa Ulf, tidigare målvakt i Växjö HC, har hon upptäckt hur spännande och fartfyllt det är att hänga i gamla Lakerdome när division 1-laget Växjö Lakers spelar match.

Hennes önskan går inte i uppfyllelse. 2002 är faktiskt ett av få bromsspår på det satsande Lakers väg framåt och uppåt. Men 2003 sker avancemanget upp till allsvenskan och åtta år senare råder vilt jubel i Växjö Lakers som är klart för spel Elitserien samma höst.

Vid den tiden, våren 2011, är bygget av Vida Arena i full gång. Carolina Toresson jobbar på ett produktionsbolag, ett jobb hon stortrivs med. Då möter hon en man som ska komma att förändra hennes liv radikalt.

Anders Öman.

Skaparen av Lakers elitsatsning.

Bekant med Carolinas pappa Ulf.

Entreprenören utan vars driv Arenastaden troligen aldrig blivit verklighet.

– Du kan väl ansvara för invigningen av arenan? säger Anders Öman och Carolina antar utmaningen.

På den vägen är det. Invigningen blir en succé och Lakers elitseriesaga tar sin början. I april 2012 anställs Carolina Toresson på heltid och följer med på tåget hela vägen fram till dags dato.

– Jag kände en extrem stolthet över att ha fått ett så stort uppdrag lite på ett bananskal. Det kändes väldigt viktigt för mig att det blev bra. Det kändes inte som ett vanligt jobb, ett vanligt uppdrag utan det skulle bli top notch. Det fick liksom inte misslyckas, säger Carolina Toresson.

Att Anders Öman var speciell förstod Carolina redan vid tiden för Smålandspostens enkät 2001. Bland annat eftersom pappa Ulf var en av dem som satt i valberedningen och såg till att Öman övertalades och senare valdes till ordförande i Växjö Lakers 1999.

– Jag minns att jag hörde snacket om någon galen person som skulle sätta Växjö på hockeykartan och att de ska bli bäst i Sverige och sånt. Många skrattade åt det men samtidigt fanns det en klick av engagerat folk som liksom kände att... det finns något här. Jag var liten, jag var bara ett barn, men jag hörde diskussionerna.

Nu är det 2024 och tre timmar kvar till nedsläpp mellan Växjö Lakers och Linköping. När Carolina Toresson påminns om vad hon svarade i enkäten 2001 säger hon:

– Det känns helt galet att jag över huvud taget har stått och sagt de där orden och att det faktiskt har hänt. Det har ju hänt lite till och lite till efter det. Jag har varit med när klubben tagit fyra SM-guld. Det känns ju helt...

Ja, hur känns det?

– Det känns... jag satt med en kollega i branschen från Leksand som jobbat där i många år. Jag frågade honom när de vann ett SM-guld senast. ”1975” sa han. Då var jag inte ens född, tänkte jag. Och jag har fått se Växjö Lakers gå upp i Allsvenskan, dåvarande Elitserien och sedan jobbat här och fått uppleva fyra guld. Det är väldigt få förunnat.

Hinner man ta in det och känna efter i en organisation som haft så extremt stora framgångar på väldigt kort tid? Hinner man reflektera och leva i nuet?

– Nej, det gör man nästan inte. Vi är ganska dåliga på att stanna upp och fira. Man är redan på nästa bana någonstans. Det låter ju väldigt otacksamt.

Man brukar säga att det arbete som sker i styrelserum och på kansliet till slut alltid spiller ner på det som sker på banan eller isen – och omvänt. Gör du rätt för dig i din budget och ser till att ha en stark organisation runt det sportsliga – ja, då brukar det sportsliga och det övriga gå hand i hand. Och vice versa.

Med det påståendet som mall är Carolina Toresson är en del av en organisation många konkurrenter högst troligt ser med avund på. De snart 13 åren som SHL-klubb har inte bara inneburit fyra SM-guld på isen utan även 13 raka verksamhetsår med svarta siffror på sista raden.

Vinst på isen fyra gånger.

Vinst i årsredovisningen 13 gånger.

Om det finns klubbar som är avundsjuka?

Helt säkert, och det i sin tur föder både frågor och förmodligen även genuin nyfikenhet.

Finns det ett trick bakom framgångarna?

Finns det affärshemligheter som ligger till grund för att Växjö Lakers i mångas ögon blivit en högst oväntad stormakt i svensk hockey, eller vad?

Finns det någon hemlighet, Carolina?

– Egentligen inte, säger hon.

– Vi vågar ställa krav på varandra. Jag har extremt höga krav på mig själv och vet att alla andra har det också. Vi har också en extrem tillit till varandra. Skulle min bil stanna in the middle of nowhere mitt i natten – då vet jag att jag kan ringa vem som helst av de jag jobbar med och de hade kommit direkt. När man känner den tilliten till varandra får man en enorm arbetsro. Det är lite ”Jag litar på att du gör ditt så gör jag mitt”.

Tillit, alltså?

– Ja, och långsiktighet, att våga tro på det. Vi kastar ju inte bara upp allt i luften så fort det blåser lite, som kanske en del andra gör om inte kontinuiteten finns. Vi hafsar inte ihop något. Vi stressar inte ihop något.

2015 intervjuade jag Frölundas dåvarande och nuvarande tränare Roger Rönnberg. När jag frågade honom om hur han ville att Frölunda skulle utvecklas svarade han: ”Vi börjar bli familj men vi vill bli sekt”. Det svaret innehöll visserligen en del humor men samtidigt – tankefiguren med ”sekt” gissar jag syftar på en stark organisation som går ihop och slåss för sin sak, ungefär. Utifrån det Rönnberg sa – hur skulle du vilja beskriva Växjö Lakers som organisation?

– Kanske inte som en sekt. Men absolut en verksamhet där vi går ihop, står för vår sak och inte gör någonting för att någon annan talar om för oss vad vi ska göra eller borde göra. Vi sätter vår egen agenda och där tror jag kanske att vi är ganska bångstyriga jämfört med vissa andra verksamheter.

– Vi jobbar i en utsatt miljö i form av att vi har media som bevakar oss hela tiden. Vi har supportrar som tycker och tänker – och det är ju det hockeyklubbar lever på. Då måste man ställa frågorna. Vad är vår identitet? Vad står vi för? Vad är vi idag och vart är vi på väg? Vad vill vi vara? Sekt är ett starkt ord för mig men vår organisation bygger ändå på att vi är en stark grupp som håller ihop även när det blåser.

Du har till exempel träffat kärleken på jobbet. Flera andra i Lakers organisation har också gjort det. Det känns också ganska naturligt att känslor uppstår när man jobbar så tajt som ni gör.

– Ja, vi kommer varandra väldigt nära. Vi är lite av en familj, det är så verksamheten är byggd. Det blir nog så när man jobbar kanske lite fler timmar än man vanligtvis gör på en arbetsplats. Det är framgång och motgång. Man gråter ihop, skrattar ihop, man går igenom saker i livet ihop. Sedan är vi inte alltid överens. Det förekommer konflikter här precis som på andra arbetsplatser, men vi har ett så stort behov av att alltid ta oss framåt. Att man står upp för sin sak, har högt i tak och snabbt kan gå vidare tror jag är en framgångsfaktor.

Har man råd med långsinthet i en sådan organisation?

– Nej.

Vad skulle kunna hända om ni gick runt och inte kunde släppa konflikter, tror du?

– Det skulle inte fungera. Vi har givetvis långsiktiga strategier här också men det är väldigt mycket som är här och nu. Varje morgon måste du ”checka in”, eftersom du inte vet vilken dag det är som väntar. Det beror mycket på att det finns ett omvärldsperspektiv också. Det kan vara något som skrivits på X (tidigare Twitter) som liksom ger mig arbete i en vecka. Sådant kan man aldrig veta när man kommer in här på morgonen och då har man inte råd att inte dra åt samma håll. När man tänker att någonting är på väg att hända försöker man ta tag i det väldigt snabbt. Där är ju sporten proffsen i sammanhanget.

Apropå att sporten är proffsen i sammanhanget. Du jobbar i organisationen men är inte kopplad till det sportsliga på det sättet. Trots att du inte tillhör sporten – vilken är din förklaring till att ni uppnått så stora framgångar som organisation?

– Jag har ju bara mina egna tankar kring det men nummer ett tror jag är långsiktigheten i hur man bygger en organisation. Du har vissa personer som varit här väldigt länge och som fått chansen att göra det de vill göra. Du har folk runt omkring som köpt in på det. I laget pratar man mycket om rollacceptans, att man köper sin roll fullt ut. Här kanske man inte får en roll som är den man önskar och då pratar jag både sportsligt och på kontoret eller var det nu kan vara. Därför är det viktigt att man äger den roll man får. För att ta en hockeyparallell: Alla vill väl vara Elias Pettersson men alla är inte Elias Pettersson.

– Jag har en enorm respekt för allas roller här. Jag hade varit skitnervös för att köra ismaskinen medan någon annan kanske varit skitnervös över att gå in och sätta sig i studion. Att vi uppskattar varandra oavsett vilka roller vi har och ger varandra mandatet ”äg din roll”. Det tror jag är en grej.

Du har varit i Växjö Lakers i snart 13 år. Det är en ganska lång tid. Vad är det som driver dig att fortsätta?

– Det handlar nog lite om den inspiration jag fick av Anders (Öman) och det jag kom in i. Det känns som att ingenting är omöjligt här. Det handlar hela tiden om nästa nivå och vad vi kan göra nu. Det finns en enorm öppenhet till att få driva. Om jag kommer med en idé i morgon, presenterar den och säger ”nu vill jag göra det här” – då möts jag av ”Orkar du?”, ”Hinner du?”, ”Vad kostar det?” och ”Hitta en arbetsmodell för det”. Sedan kör vi. Det ger mig väldigt mycket energi, att känna att jag kan komma in här och påverka och göra precis hur mycket som helst så länge tiden räcker till.

Den som har en bra idé har en gränslös frihet?

– Ja, det skulle jag säga. De flesta i huset har det. Det blir vad vi gör det till och det är en enorm trigger för mig.

En gång klädde Sam Hallam ut sig till polis och dansade i en av era luckor i julkalendern. När jag frågade honom om det sa han att om de däruppe – alltså ni på kansliet – kämpar så hårt för att göra sina uppgifter så bra som möjligt kan jag också ställa upp på den här typen av saker och kämpa lika hårt för dem. Vad tänker du om det?

– Att vi lever lite i symbios. Vi kan ju inte gå och fundera på att laget gjorde en svag prestation kvällen innan och ägna frukosten åt att prata om varför laget inte vann. Vi har helt andra saker vi måste prata om, men det är klart att vi också har en grym passion för hockeyn, kärnverksamheten. Ibland är det lätt att falla ner där men det får inte ta för mycket tid från oss som är här för att göra någonting annat. På samma sätt tror jag inte att Jörgen Jönsson (Lakers tränare) lägger en kvart under sina morgonmöten nere i omklädningsrummet på att fundera över varför det inte var slutsålt i förra matchen. Sedan är det ju... alltså herregud, hockeyn berör ju oss alla väldigt mycket. Tack vare hockeyn tror jag att många liksom orkar lägga de där extra timmarna eller göra det där lilla extra, eftersom det finns en enorm passion.

När du tittar ut i arenan och ser de fyra SM-guldveporna hänga uppe i taket – vad tänker du?

– Jag blir varm och glad. Det är så mycket minnen. Jag har träffat kärleken här, jag har några av mina absolut bästa vänner här. Det är liksom... det är lite som när vi gjorde den roliga filmen med Erik Josefsson inför en säsong. Den byggde på att Josefsson flyttade in i arenan, gick och borstade tänderna på en av toaletterna och hade en dubbelsäng i omklädningsrummet. Det är inte så superlångt ifrån verkligheten för många av oss. Det är verkligen familjärt, verkligen ens andra hem.

– Det är så många som gjort så mycket för att vi ska vara där vi är i dag. Jag är tacksam och glad över att jag fått vara en del av det. Det är någonting jag hoppas att jag kan sitta på en parkbänk någonstans när jag är 80 år och skratta åt, säger Carolina Toresson.

Vi avslutar intervjun. Carolina ser fundersam ut i några sekunder. Sedan säger hon:

– Det är jättesvårt att sätta fingret på vad det är som händer i det här huset ibland.