Tyskt hejarkackel
I dag är det avspark för fotbolls-VM i Ryssland. Kalaset pågår en hel månad. Dessutom med svenskt deltagande. Dessvärre har vi hamnat i samma grupp som Tyskland, men till skillnad från åttondelsfinalen i VM 2006 hoppas jag denna gång att slippa se matchen tillsammans med en kacklande, tyskälskande kycklingfarmare.
Bered er på en intensiv sommar med såväl idrott som politik. Fotbolls-VM fick en brännhett politisk uppladdning när den brittiska utrikesministern Boris Johnson, efter attentatet mot dubbelspionen Sergei Skripal och dennes dotter Julia, gick hårt åt den ryska presidenten Vladimir Putin och jämförde den kommande VM-turneringen med Berlin-olympiaden 1936. På samma sätt som Hitler använde OS som ett propagandanummer så befaras Putin ta alla chanser att glänsa i VM-strålkastarskenet. Och det är klart, med tanke på att hela arrangörskapet beräknas kosta 118 miljarder så vill han förstås ha valuta för pengarna. VM är ett gigantiskt evenemang. Att Sverige faktiskt en gång i tiden var värdland förefaller idag otroligt, vilket dokumentären Konspiration 58 tog fasta på. Det är en fakedokumentär som påstår att fotbolls-VM i Sverige var fake och i själva verket ägde rum i Los Angeles. Efter att den visats i SVT gjordes flera anmälningar till Granskningsnämnden av tv-tittare som inte förstod att dokumentären i sig var en bluff som analyserade vår vilja att låta oss luras. Och anmälarna lät sig luras. Ibland är det enklare att titta på fotbollsmatcher.
Men fotbolls-VM är förstås också glädje. 1994 är som bekant ikoniskt. Det var högtryck hela sommaren, Sverige tog brons, och GES var världens bästa popgrupp! Till och med VM-förluster kan få ett sympatiskt skimmer. När jag för några år sedan samarbetade med en kvinna med rötterna i Senegal så var åttondelsfinalen i VM 2002 ett givet samtalsämne.
Sveriges senaste deltagande i fotbolls-VM var 2006 i Tyskland. Från den turneringen finns skiftande minnen. När Sverige i första matchen mötte Trinidad & Tobago så befann jag mig på Sweden Rock Festival i Blekinge. En restaurang en bit bort från festivalområdet lockade med storbildsskärm och jag bestämde mig för att offra rockmusiken till förmån för svensk landslagsfotboll. Dessvärre visade det sig att en betydande del av Sölvesborgs nynazister kommit på exakt samma tanke. Rasistiska slagord ekade i lokalen redan innan matchen börjat. Efter en kvart gav jag upp. Matchen lär förresten slutat 0-0. Desto roligare var det att sitta hemma och se Fredrik Ljungberg nicka in segermålet mot Paraguay och utlösa massiv blågul eufori på läktarna.
Efter 2-2 mot England i sista gruppspelsmatchen väntade hemmanationen Tyskland i åttondelsfinalen. Det var midsommardag och den här gången befann jag mig på en slags Efter-Midsommaraftons-fest hos ett gäng kompisar. Förväntningarna var på topp. Några återställare och drömmar om ett svenskt VM-mirakel bubblade i våra ådror. Sen dök plötsligt en kycklinguppfödare upp på festen och skrek att han höll på Tyskland. Sekunderna därpå hade Miroslav Klose och Lukas Podolski pangat in var sitt mål. Sverige kom ingenstans. Sedan kom nästa dråpslag. Teddy Lucic blev utvisad. Och så kröntes tillställningen med att Henrik Larsson missade en straff och att kycklingfarmaren kacklade av omåttlig lycka. På hemvägen lovade jag mig själv att aldrig mer se en fotbollsmatch. Det löftet höll jag ett tag, eller åtminstone ett halvt dygn. Sedan fortsatte fotbolls-VM.
