Aslı Ceren Aslan kastar ljus över journalisternas lidande i Turkiet
Journalisten Aslı Ceren Aslan är en turkisk journalist som kom till Sverige som fristadsförfattare. Aslı arbetade som reporter på tidningen ”Özgür Gelecek” och chefredaktör för tidningen och tidskriften ”Yeni Demokrat Kadın”. Aslı är en kvinno- och HBT-aktivist och arresterades på grund av sin journalistiska verksamhet och satt i fängelse i två och ett halvt år.
Efter tiden i fängelse lämnade hon Turkiet och åkte till Georgiens huvudstad Tbilisi tack vare ett stipendium från GeoAir. Efter det kom hon till Växjö som fristadsförfattare genom organisationen Icorn, som sysslar med skydd av journalister, författare och konstnärer. Aslı förbereder sig nu för att ge ut sin första bok ”Bara vi själva kan rädda varandra” på svenska och turkiska. Boken ges ut i samarbete med Trolltrumma och Det fria ordets hus, med stöd av Kulturrådet och Växjö kommun.
Vi träffade Växjös fristadsförfattare för att belysa journalisternas lidande i Turkiet.
– Jag arbetade som journalist i Turkiet i sex år. De nyheter, intervjuer och artiklar jag skrev fokuserade på HBT och kvinnors rättigheter. Efter de allmänna valen som hölls i Turkiet 2015 så var Rättvise- och utvecklingspartiets ordförande R. T. Erdogan ledare. 2016 lyckades han inte få majoritet i parlamentet och genomförde ett kuppförsök i juli 2016. Det var då som processen att kraftigt förtrycka pressfriheten i Turkiet började, säger Aslı Ceren Aslan och fortsätter:
– Många journalister arresterades och fängslades. Oppositionstidningar, tv-stationer och radiokanaler stängdes också. Under denna period började utredningar mot tidningen där jag arbetade för. Den anklagades för ”terror-propaganda”. Tidningen åtalades och eftersom jag var ansvarig för nyheterna, artiklarna och intervjuerna som publicerades i tidningen i egenskap av chefredaktör ställdes jag inför rätta. Jag dömdes till sex år och nio månaders fängelse. Jag satt i fängelse från 2017 till 2019. Jag kan säga att om jag återvänder till Turkiet kommer jag att hamna i fängelse igen.
Hur ser du på att vara fristadsförfattare och hur anpassar du dig i Sverige?
– Det är väldigt viktigt för mig att vara på en plats där jag känner mig fri och trygg och där förutsättningarna är goda för att jag ska kunna utöva mitt yrke igen. Icorn-programmet har gett mig många nätverksmöjligheter i Sverige. Att flytta till ett nytt land innebär att börja om från början. Inte bara professionellt, utan ur alla aspekter. För närvarande har jag en koordinator som hjälper mig med många saker och ger mig många faciliteter. Hon kommer att vara med mig under programmet i två år. Sen får jag klara mig själv.
Vilka projekt arbetar du med just nu?
– Efter att ha kommit till Sverige började jag skriva på min bok ”Bara vi själva kan rädda varandra” som jag länge hade tänkt på att skriva. Jag skrev klart boken på fyra månader. Jag arbetar också med ett projekt som heter ”Bron: Tillhörighet och empati”, som fokuserar på samexistens i kulturen. I det här projektet planerar jag att kombinera begreppen tillhörighet för flyktingar och invandrare som berättare och empati med det svenska samhället. Konstnären Hossein Salmanzadeh kommer att delta i projektet med fotografier. Jag studerar också för närvarande på distans vid Göteborgs universitet, en litterär kurs som heter ”Writing in Exile”. Ett litterärt evenemang anordnas i Göteborg i slutet av kursen.
Du nämnde att du kommer att ge ut en bok i samarbete med Trolltrumma. Berätta om den boken och när den kommer att släppas?
– Den ges ut på svenska av Trolltrumma förlag senast i november. SRC förlag i Turkiet förbereder sig också för att ge ut den turkiska upplagan. Vi förväntar oss att den turkiska versionen ska publiceras i oktober. Min bok avslöjar effekten av allt hårdare förhållanden i Turkiet mellan 2015-2019 på kvinnors och HBT- personers liv genom berättelser. Boken innehåller berättelser om kvinnor och människor från HBT-gemenskapen som har påverkat mitt liv. Faktum är att mitt viktigaste mål med att skriva boken var att lämna ett tvärsnitt av en tidsperiod som jag tycker är viktig i turkisk historia till framtiden. Det fria ordets hus och såklart min koordinator Agneta Myrestram har gett sitt stöd. Utan deras stöd hade den svenska upplagan av boken bara varit en dröm för mig. Jag hoppas kunna vara med och skapa en liten bit av historien och berätta den genom kvinnors och HBT-personers ögon. Att kunna diskutera hur den politiska atmosfären påverkar våra liv med erfarenheter från kvinnor och HBT-personer i andra länder. En annan förväntan är att skapa en process där vi kan göra detta i Sverige och dela våra erfarenheter genom denna bok.
Vad är dina framtidsplaner?
– Min mest realistiska plan för tillfället är att ge ut min bok och träffa mina läsare. Jag älskar att berätta historier och vara en del av historierna. I framtiden skulle jag vilja göra projekt relaterade till detta i Sverige och göra dessa projekt till ännu en bok. Jag är också glad över att vara med på många evenemang i Sverige med min bok. Jag fortsätter också att delta som talare i paneldiskussioner om tryckfrihet och yttrandefrihet i Turkiet här i Sverige. Till exempel på bokmässan i Göteborg.
