Biskopen vill ingjuta hopp i oroliga tider

Det har stormat i höst kring Växjöbiskopen Fredrik Modéus. I en debattartikel framförde han kritik mot vissa inslag i Tidöavtalet som ligger till grund för den nya regeringens politik. Utspelet har resulterat i såväl ris som ros. Kritiker hävdar att biskopen överträtt sina gränser och driver en politisk agenda, något han själv avfärdar.

– Det jag säger i debattartikeln ligger i linje med vad jag som biskop uttryckt hela tiden. Jag talar utifrån min kristna tro. Vad jag kritiserar i Tidöavtalet är att delar av det slår för hårt mot människor som är utsatta. Det gäller till exempel i frågor som handlar om kvotflyktingar, familjeåterföreningar, klimatpolitik och tiggeri.

I ett större perspektiv vänder sig Fredrik mot de strömningar som vill befästa och förstärka nationsgränsernas betydelse.

– Jag vill istället lyfta fram det gränsöverskridande draget i kristen tro. Medmänsklighet har inga gränser.

Hur framträdande ska kyrkan vara i samhällsdebatten?

– Kyrkan har flera olika roller. Både att vara en trygghetspunkt och traditionsöverförare i samhället men också att vara en röstbärare för utsatta och marginaliserade människor. Om samhällets makthavare väljer fel väg så ska kyrkan säga ifrån och träda fram till människors försvar.

Fredrik betonar kyrkans funktion som en självständig röst. Ett exempel på motsatsen finns i Ryssland där den rysk-ortodoxa kyrkans överhuvud, Kirill av Moskva, stöder invasionen av Ukraina.

– Det är förkastligt. När kyrkan liera sig med makten blir det osunt.

För Svenska Kyrkan har 2022 i mångt och mycket handlat om en återkomst efter pandemin. Att hitta tillbaka har dock inneburit en utmaning.

– Pandemin innebar att det redan hårt drabbade folkrörelse-Sverige åkte på en ny smäll. Att få folk att engagera sig och komma till sammankomster har blivit svårare. Det finns en kraft i att människor träffas, och där har vi tappat något.

Egentligen är det inte själva engagemanget som saknas menar Fredrik, snarare är utmaningen hur det ska kanaliseras.

– Folk brinner och vill åstadkomma saker men i samhället letar vi fortfarande efter nya former. Vi frågar oss – hur ska vi förvalta människors engagemang?

Det svenska samhället präglas i stor utsträckning av individualism medan civilsamhället ofta är svagt. Fredrik talar om de tre F:en – Familj, Församling och Förening. De utgör en informell samhörighet som bidrar till gemenskap och stöttning. Om människor väljer det egna livet, stannar hemma eller fastnar framför skärmen så skapar det sprickor.

– Vi behöver mötesplatserna i samhället där vi kan träffa varandra. Och här ser jag kyrkan som en viktig samhällsaktör.

Mötesplatserna behövs inte minst i oroliga tider. När Fredrik blickar fram mot 2023 så ser han en fortsatt turbulent tid.

– Då är det viktigt att kyrkan tydligt ingjuter hopp, och då inte i ytlig mening utan på ett djupare plan. Vi ska erbjuda platser där vi möter varandra, skapar och sprider engagemang samt där människor kan hitta en tro.

Är kyrkan onödigt försiktig ibland?

– Ja, jag tycker att vi behöver räta på ryggen och se hur viktiga vi är. Vi spelar en central roll i Sveriges samhällsbygge, och måste våga tro på det själva.