Charlie vann stor novelltävling – läs vinnartexten här
Kärleken finns kvar
Dagen då jag träffade henne för första gången var ingen rofylld och glad dag. Det var ingen sådan dag då jag viftade på svansen och var hur lycklig som helst. Den dagen var det inte jag som var i den stora bilden. Iallafall inte i min husse Daniels ögon. Det hade kommit hem en kort, blond kvinna till oss på kvällen som hette Nora. Hon skulle äta middag med Daniel och han hade förberett en pastarätt hela eftermiddagen som doftade ljuvligt. Vanligtvis brukade jag få provsmaka när Daniel lagade mat men inte den dagen. Daniel hade mycket att göra. Han dukade matbordet med en duk och finporslinet, klädde sig i en kavaj och tog hårvax i sitt kortklippta bruna hår. Han såg stilig ut och luktade gott, något som han ofta inte gjorde (inte iallafall på en onsdag eftermiddag.) Daniel hade glömt att fylla min matskål och jag försökte få hans uppmärksamhet vid flera tillfällen men han bara nonchalerade mig. Han hade för mycket att göra så jag gav upp och gick och la mig dystert på soffan i stället. Men snart fick jag liv igen när det plingade på dörren. Jag sprang bort till ytterdörren och väntade på att Daniel skulle öppna.
Jag visste inte det då men bakom dörren stod min värsta mardröm, hon som skulle ta min absoluta bästa vän ifrån mig. När Nora steg in i lägenheten så rusade jag fram till henne. Jag ställde mig på bakbenen och slickade henne på näsan. Det var mitt sätt att välkomna henne men det uppfattades minst sagt fel. Hon skrek till och puttade bort mig. ”Oj! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt” sa husse. Jag fattade inte varför han bad om förlåtelse till henne, det var ju hon som hade puttat mig ju, vad hade jag gjort?! ”Bruno gå och lägg dig!” röt Daniel till mot mig. Nora var hundrädd och jag fick inte närma mig matbordet där de satt under hela kvällen. Jag bara låg på soffan och tittade upp i taket tills jag somnade, utsvulten och besviken.
Daniel och Nora dejtade under flera dystra veckor och Nora tog Daniel ifrån mig. Jag ville tillbaka till Perth och leva med Daniel som vanligt, men jag visste att nu när Daniel hade tagit sommarledigt från jobbet så skulle vi vara här i Sverige tills i augusti. Det var en evighet men det fanns inget jag kunde göra så jag fick stå ut med det även att det kändes omöjligt ibland. Nora hade börjat vänja sig vid mig efter några veckor men jag hade inte vant mig vid henne. Att slita Daniel ifrån mig var oacceptabelt.
I Australien så följde jag med Daniel överallt. När ens ägare är utrikeskorrespondent så får man resa mycket och jag och husse hade varit på hundratals platser tillsammans. Där så lekte livet och varje dag var ett nytt äventyr. Under de dagar då Daniel inte hade en stor kamera i ansiktet och en mikrofon i handen så hittade vi på de roligaste sakerna i hettan. Vi badade, sprang och lekte. Jag förstod att det inte bara var jag som uppskattade allt detta, han fann lycka i det också och jag trodde att vi var lika som bär tills Nora kom in i bilden. Kanske så var det inte mig han ville ha tänkte jag och en dag gav jag upp. Jag hade gjort allt jag kunde i min makt för att vinna tillbaka Daniel och en dag när altandörren stod på glänt så rymde jag. Arg som ett bi var jag och jag sprang och sprang och sprang tills jag nådde en skog. Jag trängde mig igenom de trånga buskarna och långa pinnarna. Jag skar mig på nosen och jag kunde ana doften av något bekant.
”Den senaste gången som jag kände smaken av blod var när jag hade råkat äta delar av en söndrig glasflaska i Perth förra hösten. Daniel märkte av att något var fel med mig och han tog mig till ett djursjukhus direkt. I bilen på väg till veterinären så hostade jag upp mycket blod och jag har aldrig sett Daniel så rädd förut.”
Jag tänkte tillbaka på stunden och på hur Daniel verkligen brydde sig om mig. Jag saknade Daniel. Gamla Daniel.
Det började regna och snart slog mörkret till. Jag satt under en tät björk som skyddade mig till stor del från dropparna. Det var kallt och jag darrade som ett asplöv. Det gjorde ont att ha tassarna på björkens vassa rötter och jag såg knappt något på grund av det kraftiga regnet som snart bara blev värre. Jag konstaterade att det var dumt att rymma och att jag hade mer än något annat velat vara hemma nu i Daniels famn. Det var läskigt och ensamt ute i skogen. Inget hade förbättrats, snarare tvärtom. Jag tyckte mig höra hur det prasslade i min omgivning och hur steg närmade sig. Ljudet var oklart på grund av regnets högljudda dunsar som liknade ljudet av en galopperande häst. Jag morrade men min skadade nos tillät mig inte och det sved. Plötsligt så kände jag hur något kallt och blött rörde vid min rygg. Jag vände mig om och där stod Daniel! Han satte sig ner på huk och kramade om mig. Jag slickade honom i ansiktet. Hans ansikte var blött och smakade salt. Kanske var jag inte den enda som hade varit ledsen. Husse bar upp mig i sin famn och visade vägen ut ur skogen som en riktig sagoprins. Mina tassar var ömma så Daniel bar mig hela vägen hem. Regnet hade upphört och det luktade så som bara sommarregn kunde lukta.
När vi kom hem så plåstrade husse om min rivna nos och trasiga tassar. Nora var inte där. Hon hade lämnat. Daniel hade valt mig före henne och allt var som vanligt igen. Dagarna gick och skadorna försvann nästan lika snabbt som de kom. Jag är helt bra igen och Daniel har börjat packa resväskan, snart åker vi.
