Har du någon gång ångrat att du gav dig in i ett liv tillsammans med en hockeyspelare och allt vad det innebär?

Lovisa funderar en stund för att formulera sitt svar.

Eric och Lovisas liv tillsammans tog sin början på Instagram våren 2019. Eric hade kommit hem från Schweiz efter en hjärnskakning och bodde hemma hos sina föräldrar i Ängelholm.

– Han skämtade med mig om att han var både arbetslös och hemlös, berättar Lovisa och skrattar.

Det var en jobbarkompis till Lovisa som föreslog att hon skulle börja följa en Eric Martinsson på Instagram. Lovisa som kommer från en familj som är helt ointresserad av sport hade ingen aning om vem han var. Men arbetskamraten, som även hon kom från Ängelholm, tyckte att Lovisa och Eric påminde om varandra. Så Lovisa började följa mannen hon ansågs vara lik till sättet.

– Sen tog det inte lång tid innan Eric skrev till mig, säger hon.

Lovisa som då bodde i Stockholm skulle ner till Lund och hälsa på några kompisar och de bestämde sig för att de skulle träffas i Malmö. Lovisa tänkte att de skulle väl gå ut och ta en en öl eller liknande. Men när hon möter upp Eric utanför Turning Torso så står han där med en picknickväska. En filt breddes ut och han hade med sig mat och vin.

– Där charmade jag dig allt, säger Eric och verkar väldigt nöjd med den första dejten.

Vad var det som gjorde att du skrev till Lovisa på Instagram efter att hon börjat följa dig?

– Alltså det blir ganska ytligt sådär i början, man går på utseende då. Och hon var så snygg, säger Eric som själv har ett rykte om sig att vara väldigt fåfäng. Något han bekräftar med ett skratt.

Men det ytliga försvann ganska snabbt och gick över till något annat. De insåg att arbetskamraten hade haft fel. De var inte alls särskilt lika till sättet, snarare tvärtom.

Efter första dejten träffades de så ofta de kunde. Eric flyttade till Jönköping och började spela i HV71 och Lovisa bodde kvar i Stockholm och arbetade med logistik på företaget Dyson.

Lovisa tyckte att de hade roligt tillsammans när de träffades, men hon trodde inte att det skulle bli något allvarligt mellan dem. Och hon var inte säker på att hon ville det heller. Hon ville bo kvar i huvudstaden, jobba med det hon gjorde och ha sin familj och sina vänner omkring sig.

Då kom Covid.

– Jag fick börja jobba hemifrån och när det kom restriktioner kring att man inte skulle resa inom Sverige tog vi beslutet att jag skulle flytta ner till Eric i Jönköping så att vi kunde vara tillsammans, berättar Lovisa.

För Eric stämde det mesta i livet. Han trivdes i HV71, spelsystemet i laget passande honom och i media siades om ett större utlandskontrakt.

Lovisa hamnade i en värld hon aldrig varit i närheten av tidigare. Uppvuxen i en familj som aldrig varit intresserade av sport, där samtalen runt middagsbordet istället handlade om kultur och andra samhällsfrågor.

– I min familj pratas det mest hockey, lägger Eric till med ett skratt.

Och Lovisa var förundrad, kan fortfarande bli förundrad, över bubblan man lever i inom hockeyn. Hur jorden kan kretsa kring sporten för många.

– Vi pratar ganska ofta om det. Jag tycker att det är jättekul att Eric har ett jobb som samtidigt är det han drömde om som barn. Jag tycker att det är kul med det sociala och allt runtomkring. Men det är bara hockey. Ni räddar ju inga liv direkt, säger hon och ser på Eric som berättar att han har fått ett annat perspektiv på sitt jobb sedan han träffade Lovisa.

De siande hockeyjournalisterna fick rätt, 2021 skrevs kontraktet på för KHL-laget Barys Nur-Sultan. Eric skulle flytta till Kazakstan och den ryska ligan.

Det var en sak att flytta från Stockholm till Jönköping, men till Kazakstan?

– Jag var inte jättesugen på det. Men samtidigt, skulle jag inte flytta med skulle det ta åtta månader innan vi kunde ses igen. Och det ville jag inte heller, säger Lovisa som efter att ha kommit överens med sin arbetsgivare att hon skulle kunna fortsätta sitt jobb på distans packade sin väska för staden Astana i Kazakstan.

Hur mycket betyder det att du hela tiden har kunnat ha med dig ditt jobb?

– Jättemycket! Jag har ju mina kollegor och mina chefer som jag har kontakt med hela tiden. I Kazakstan var det skönt att ha saker att göra, men även nu. Det finns andra som jag pratat med som lever med hockeyspelare som inte har jobb och som har svårt att skaffa det på grund av att de flyttar ofta. Så det betyder mycket.

I samma veva som paret skulle flytta köpte de ett hus i Skåne. Tanken var att Eric skulle spela några år utomlands och att huset skulle vara en plats där de kunde landa under uppehållen.

Då kom Rysslands invasion av Ukraina.

Det blev en säsong i den ryska ligan och paret flyttade hem till Sverige igen och ett nytt treårskontrakt skrevs med HV71.

Men det var inte samma HV71 som Eric återvände till. En ny tränarstab och ett annat spelsätt som han ganska tidigt in i säsongen kände inte passade honom. Och för varje mach och träning desto starkare blev känslan att klubben han tecknat kontrakt med inte var rätt, att de inte ville ha honom i laget.

– Jag mådde riktigt dåligt under den tiden, berättar den annars väldigt glada hockeyspelaren och blicken sjunker.

I början av Lovisa och Erics förhållande var han på topp som spelare. Det mesta flöt på som han ville och Eric Martinsson var den glada och spralliga person många av hans vänner identifierar honom som.

Hur var det att som partner få hem Eric under perioden han mådde så dåligt?

– Eric har varit bra på att aldrig ta ut något från hockeyn på mig. Jag har hört andra som berättat att de kan inte prata med sina män efter en förlust, men så har Eric aldrig varit, säger Lovisa och fortsätter samtidigt som hon tittar på Eric:

– Även om jag tar ditt jobb jätteseriöst, så tar jag inte det på lika stort allvar som du gör. Du har något minne från när du hade gjort en skitmatch och jag kommer fram till dig efter matchen och är jätteflamsig.

Eric ler när Lovisa pratar och säger att han tycker att det är befriande och att det har hjälpt honom att släppa motgångarna. Framförallt när det var tungt i HV71. Så har det inte alltid varit under hans karriär. Men med Lovisa vid sin sida har det blivit bättre och han tycker att det är viktigt för förhållandets skull att inte låta jobbet påverka för mycket.

– Men sedan är det klart att när han har varit ledsen, alltså ledsen på riktigt så är det ett annat läge. Men han, eller vi är det båda två, är bra på att prata om hur han känner och kan säga till om det varit en skitdag på riktigt. Då försöker jag såklart ta hand om det och backa upp lite extra, säger Lovisa.

Eric nickar instämmande, kanske är det inte särskilt annorlunda i andra förhållande funderar han. Bara att omständigheterna inom hockeyvärlden är annorlunda.

– Hockey är mycket av en bergochdalbana, det kan nog alla som sysslar med den här sporten känna igen sig i. Därför är det skönt med förståelse, men det är också skönt med någon som inte har varit i den världen och kan se den utifrån. Lovisas humor är en bra medicin.

– Jag brukar jämföra det med att jag kan också ha dåliga dagar på mitt jobb. Men vad hjälper det att gå och älta när jag stänger ner datorn och låta det gå ut över Eric? Jag tycker inte att det är schysst och skulle inte vilja utsätta någon för det. Och jag tänker inte acceptera att bli utsatt, fortsätter Lovisa.

Vi återgår till Erics sista tid i HV71. Säsongen går mot sitt slut och publiken får alltmer sällan se backen Eric Martinsson på isen. Till slut sitter han enbart på läktaren och ser när hans lag säkrar nytt SHL-kontrakt. Strax därefter meddelar klubben att de bryter det treåriga kontraktet.

Då kom Växjö Lakers.

Eric sitter i köket på Söder i Växjö och talar sig varm om hur det var att komma tillbaka till Växjö Lakers. Han pratar om det stora hjärtat de bär på sina matchtröjor och att det inte bara handlar om vad som händer på isen, utan hur det genomsyrar hela organisationen.

– De har byggt upp en slags anda som är väldigt trygg och harmonisk. Det är väldigt speciellt i Växjö Lakers och det finns inte på så många andra ställen.

Lovisa håller med.

– Nu har ju inte jag jättestor erfarenhet av så många andra klubbar. Men så som Växjö Lakers jobbar med det sociala omkring hockeyn för spelarnas familjer och partners, så har det inte varit på den andra ställena. Det är jätteviktigt och får oss att trivas jättebra.

Har du blivit mer intresserad av hockey?

– Jamen nu tycker du att det är kul! svarar Eric innan Lovisa hinner säga något.

– Alltså. Jag skulle inte kolla på en match om inte Eric spelade. Men visst det är kul att kolla på hans matcher och sen gillar jag det sociala med de andra tjejerna.

Det är mer än klubben som fått paret på fall. De pratar i det närmaste euforiskt om Växjö som stad.

– Jag älskar Växjö! Och människorna i Växjö! De är så ödmjuka, snälla och glada på ett sätt jag inte tycker att folk i allmänhet är i andra städer. Det är aldrig någon som kommer fram och säger något illa. Och fansen är fantastiska, säger Eric och lägger till att hans föräldrar är precis lika förtjusta i staden.

När de är lediga tillsammans så brukar de gå ut och äta. De gillar utbudet av restauranger i Växjö och är båda intresserade av mat.

– När vi är lediga lite längre perioder så gillar vi också att resa, berättar Lovisa.

Nu är Eric inne på sitt första av två år med Växjö Lakers. Att veta var de ska bo det närmaste 18 månaderna är skönt tycker både Lovisa och Eric.

Vad drömmer ni om i framtiden?

– Den ständiga frågan. Jag försöker att inte tänkta så mycket på framtiden. Det gjorde jag mycket förr. Men Lovisa har lärt mig att leva mer i nuet. Sen är det är klart att jag hoppas på det goa familjelivet med kids, villa och hund och så, säger Eric.

Men att landa för gott på en plats eller i en stad får vänta, så ser inte ett förhållande ut där en är professionell hockeyspelare. Vad tänker den medföljande partnern om det?

Lovisa, har du någon gång ångrat att du gav dig in i hockeyvärlden med allt vad det innebär?

– Nej, ångra låter väldigt hårt och definitivt. Visst har tanken slagit mig någon gång när jag blivit frustrerad över att jag inte har kontroll över min vardag. Samtidigt har jag fått uppleva saker jag aldrig skulle ha gjort om Eric inte spelat hockey. Att få bo i Kazakstan, hur många får chansen till det? Och det är en av de bästa upplevelser vi haft. Så nej, ångrat det har jag aldrig gjort. Mer att jag kan längta till vad som kommer sen.

Med det svaret lämnar vi Lovisa och Eric. Det som fastnar är respekten dem emellan, hur de ser på varandra, hur de skrattar mycket tillsammans. Och hur ett klick på Instagram kan leda till en filt vid Turning Torso i Malmö via Kazakstan och nu en lägenhet på söder i Växjö.

Lyssna på podden Skatan och Marchal för att höra mer från Eric och Lovisa.