Följ med till Gustav Hectors krogimperium i Malmö: ”Jag är nog världens mest ansvarslösa person”
Avtrycket Gustav Hector haft på Växjös krog- och nattliv går knappt att mäta.
Men visste du om att han gjort ett liknande avtryck i Malmö?
Gustav tar oss med genom Sveriges tredje största stad och berättar samtidigt om ett liv kantat av frihetslängtan, utbrändhet och en strävan att hitta hem.
Växjö
Malmö • Publicerad 1 april 2024

Vi har gjort upp en plan sedan innan, jag, fotograf David Johansson och Gustav. Det finns tider att förhålla sig till och ingen av oss hinner sväva iväg för mycket.

Planen ser ut som följer: Vi möts utanför restaurang Paloma på Friisgatan i Malmö klockan 17.30. Vi har två timmar på oss att göra intervjun och ta våra bilder medan vi besöker fyra av Gustavs krogar i staden, tacksamt nog på promenadavstånd från varandra.

Annons

Efter det MÅSTE Gustav vara tillbaka på Paloma igen. Detta är hans senaste inslag i Malmös krogscen och har nämligen premiär dagen efter. Under kvällen har de nyss färdigställda lokalerna fyllda till bredden av familj, vänner och bekanta. Meny och service ska få ett slutligt elddop.

Väl så. Vi vet alla vad som gäller.

Då börjar vi.

• • •

Gustav Hector, vem är han?

En av huvudpersonerna – om inte frontfigur – i Växjös mest utbredda krogfamilj. Ur hans extravaganta kappa har följande etablissemang skakats:

Kafé de luxe, Villan- och Trädgård de luxe, Picknick de luxe, Bullet Bar (tidigare Gräddhyllan) och Bönan & Mustaschen.

– Mono och Tyrolen, där är jag också delägare, skjuter Gustav slutligen in när han ombes beta av alla sina delägarskap i Kronoberg.

En gedigen lista.

Här är intresset för mat naturligtvis centralt och det började gro någonstans mitt i uppväxten i den stora, spretiga och ständigt aktiva familjen Hector hemma i Uråsa.

bild 1/10
Gustav Hector, år 2007, i en reportageserie om The Ark.
Från 1997 till 1999 anordnade Frida, Nils och Gustav Hector Uråsafestivalen. 2000 tog det stopp på grund av klagande grannar och brist på tillstånd, vilket Gustav då kommenterade så här: ”Vi har varit anarkistiska och helt enkel struntat i tillstånd hittills.”
1998. Mittpunkten på festivalen var elden. Både symboliskt och praktiskt. En samlingsplats man fick nya krafter vid under den något kyliga eftermiddagen.
1998. Det var inte direkt fullt ös framför scenen när Plastic soul spelade. Men ju längre kvällen led, desto fler människor kom det. Många såg fram emot The Arks spelning på lördagkvällen.
1998. Punken är inte död signalerade Mario Nilsson med sin frisyr.
1999. Spartan Accomadation, från Sölvesborg, spelade go´ blues.
1999. Magnus Rudolph (tuppkam), från Stockholm, och Mattias Rasmussen fick tips om Uråsa av kompisar. Mattias som tycker att här är schysstare stämning än på större festivaler.
1999. I år är tredje gången gillt för Åsa Nilsson. Det blir bara bättre och bättre, tycker hon. Också Sam Vayeragi gillar festivaler, att lyssna på musik är roligast, tycker han.
1999. Gemyt och avslappnad stämning präglade Uråsafestivalen som inleddes på fredagen.
Magnus Roos, då 26 år gammal och popbasist i Melody Club, deltar i en festivalenkät.
Gustav Hector, år 2007, i en reportageserie om The Ark.
Från 1997 till 1999 anordnade Frida, Nils och Gustav Hector Uråsafestivalen. 2000 tog det stopp på grund av klagande grannar och brist på tillstånd, vilket Gustav då kommenterade så här: ”Vi har varit anarkistiska och helt enkel struntat i tillstånd hittills.”

– När jag var sex år gammal sålde vi den berömda krokodillmackan på en festival där alla i familjen var insyltade på ett eller annat sätt. Fransk senap och dill var det på, i ett våffeljärn.

– I samma veva byggde vi vår första bar under brorsan Nils säng. Där började vi vår krögarbana innan pappa hjälpte oss att bygga en riktig bar på vinden med roulettebord och darttavla. Det var ett seriösare bygge där vi lurade in våra vänner för att spela av dem alla deras kronor. Huset vann alltid, säger Gustav och skrattar.

Och nu får vi snabba på lite. En lång historia måste göras kortare, då vi har mycket att gå igenom innan vi når vårt första stopp på krogpromenaden.

I gymnasiet ville han satsa på musiken, men då han inte fick spela så mycket punk och rock som han ville valde han att hoppa av skolan. Han fortsatte i stället sin resa inom den kulinariska världen, med stopp i Dublin som 16-åring och senare fine dining-debut under en galen kock i Edinburgh.

– Du fick en tallrik i ryggen om du inte la upp maten på exakt rätt sätt, precis som man sett i film.

Gustav Hector år 2002, då restaurangschef på Lokal Bar i Växjö.
Gustav Hector år 2002, då restaurangschef på Lokal Bar i Växjö.Foto: Smålandsposten

Här någonstans, sent 90-tal, började Växjöbandet The Ark slå igenom. Bandets gitarrist, Martin Axén (vi återkommer till honom), är Gustavs kusin och hade några år tidigare flyttat till Malmö.

Han jobbade då på en restaurang vid namn Tempo (vi återkommer absolut hit) där Gustav kunde få jobb som kock. Åren där kom på många sätt att forma både honom och det han senare i livet skulle skapa, men det gjorde även en annan händelse.

– Efter några år i Malmö åkte jag och Nils till Spanien för att plocka kastanjer. En dag när vi satt på en bergstopp i Sierra Nevada fick vi ett meddelande om att pappa hade gått bort, så vi satte oss i vår gamla Opel och åkte hem.

Varken han eller de andra utflugna syskonen hade vid det laget tänkt flytta tillbaka till Växjö, men så blev det. Behovet av att finnas nära varandra trumfade allt annat. Men skulle Gustav stå ut med att bo i Växjö, då behövde något också hända med staden.

Nattklubben i källaren till nya Kafé de luxe börjar ta form. Jonas Letelier, Nils och Gustav Hector lovar att här kommer bjudas på liveuppträdande åtminstone en gång i veckan.
Nattklubben i källaren till nya Kafé de luxe börjar ta form. Jonas Letelier, Nils och Gustav Hector lovar att här kommer bjudas på liveuppträdande åtminstone en gång i veckan.Foto: Smålandsposten

Efter jobb på Lokal Bar i gamla Dockanhuset och på Lagerlunden tog han över som köksmästare på Wibrovski. Där köpte Gustav med kompanjoner senare in sig och den 18 mars 2005 slog Kafé de luxe upp dörrarna.

Resten är, som det brukar sägas, historia.

– Viljan bakom kom ur att göra Växjö till en så rolig stad som möjligt. Det handlade egentligen om helt och hållet egoistiska skäl. Vi ville skapa ställen dit vi själva vill gå, där vi och våra vänner vill stanna och som vi tycker saknas, säger Gustav.

”Vi ville skapa ställen dit vi vill gå, där vi och våra vänner vill stanna och som vi tycker saknas.”

Far i hatten, Folkets park

Vi har nått vår första anhalt på vår Malmöpromenad.

Så fort du tar ett steg igenom portarna som skiljer Folkets park från Far i hatten tycks det som att du hamnat i resultatet av en korsbefruktning mellan Tyrolen och Kafé- och Trädgård de luxe.

Den här tiden på året lämpar sig inte utemiljöerna för några större frivoliteter och just därför är här lugnt. I alla fall jämfört med hur det kommer se ut en solvarm dag några månader framåt i tiden.

De färgglada bänkarna står osuttna och utebaren är tömd. Dessa liksom de bord och stolar som står under tak är de som tar absolut mest folk.

Så här års står den största delen av Far i hattens miljöer tomma, med endast kalaslamporna som håller liv i den stora uteserveringen.
Så här års står den största delen av Far i hattens miljöer tomma, med endast kalaslamporna som håller liv i den stora uteserveringen.Foto: David Johansson

Själva restaurangen är liten och intim och likheterna med moderkrogen i Växjö är omöjliga att ta miste på. Det är färger, det är hemmasnickrat, det är små pryttlar och pinaler mest överallt. Mycket som de flesta besökare säkert inte ens lägger märke till.

Det är helt enkelt väldigt mycket De luxe.

När vi går in blir det igenkännande utrop, kramar och småsnack mellan personalen och Gustav.

I hans regi öppnade Far i hatten år 2013, ett samarbete med tidigare nämnde kusin Martin Axén och kockarna Daniel Wollert och Fredrik Gunnarsson Pisch.

Inne i restaurangen är det litet och intimt. Det är när vädret tillåter som Far i hatten verkligen lever upp i och med den stora uteserveringen.
Inne i restaurangen är det litet och intimt. Det är när vädret tillåter som Far i hatten verkligen lever upp i och med den stora uteserveringen.Foto: David Johansson

– Innan vi tog över var allt i mycket mindre skala, mer café och soppa. Inte så bärsigt. Det var jättetrevligt, men inte lika publikt som vi gjorde det, berättar Gustav medan han gestikulerar och pekar ut olika detaljer i inredningen han är speciellt nöjd med.

Inne i köket brinner en stor, traditionell pizzaugn. Gästerna sitter och småsnackar. Kvällens barmästare håller en kort föreläsning kring de naturviner de erbjuder på tap.

Vi gör oss redo att traska vidare när Gustav vänder sig mot oss.

– Vänta lite, vi behöver inte gå riktigt än väl, så hinner jag med ett litet glas vin?

Här saknas innehåll

• • •

Hur han först hamnade i Malmö har vi redan avhandlat. Ett samtal Gustav och Martin emellan säkrade så småningom jobbet som kock på Tempo.

Tempo var redan då en kultförklarad mötesplats där en ung och restauranghungrig Gustav Hector kom att stormtrivas.

– Så jag flyttade hit. Malmö kändes helt okej då, men var också en ganska mossig stad. Inte alls som det är i dag. Men då var just Tempo navet i hela stadens kulturliv. Det var popkultur och alla hängde där.

Dit kom konstnärer och musiker. Det var liv och det var rörelse och inte bara ute bland gästerna.

– Roger Johansson som drev och startade stället kom fram till mig första dagen och sa: ”I morgon byter vi meny och den är det du som sätter”, berättar Gustav och kostar än i dag på sig en nervös fnissning.

– Jag hade så mycket ångest. Då jobbade man dessutom själv som kock, så jag gick hem och skrev ihop en meny jag tyckte kändes kul. Och det gick vägen. Det var då jag kände att jag också vill ha en egen restaurang någon gång.

Skylten som nu återfinns på Far i hattens uteservering har ett oklart ursprung. Den köptes av ett ex till en av Gustavs kompisar på en auktion i Sjöbo. ”Den har så klart suttit på någon fräsig korvkiosk på 60-talet”.
Skylten som nu återfinns på Far i hattens uteservering har ett oklart ursprung. Den köptes av ett ex till en av Gustavs kompisar på en auktion i Sjöbo. ”Den har så klart suttit på någon fräsig korvkiosk på 60-talet”.Foto: David Johansson

Roger och Tempo kan alltså stolt konstatera att de har en liten del i den resa Gustav stakat ut åt sig själv sedan dess. Men de kan också klappa sig själva på axeln över att de blivit något sorts stilideal. För har du besökt och fascinerats över look och inredning på någon av Hectors krogar, då är det till viss del Roger du har att tacka.

– Framförallt Grand (vår nästa hållplats). Men även 50-talsstilen på Kafé de luxe var väldigt mycket Tempo.

Det blev ett gäng år i Malmö innan flyttbilen bar mot Växjö igen, men när han vände tillbaka en andra gång var det åter Martin Axén som i samarbete med Fredrik Gunnarsson Pisch stod för locktonerna.

Fredrik var en gammal kollega från Lokal Bar-tiden och jobbade då som kock på Far i hatten. När han fick reda på att verksamheten skulle gå i konkurs samlades gänget. De hade redan tidigare pratat om att öppna ett ställe i Malmö och var alla överens om att det perfekta tillfället nu presenterat sig.

– Malmö stad gick ut med att de ville ha in förslag på vad man ville göra med stället. Sagt och gjort, vi skrev ihop en beskrivning och gick på många, många intervjuer. Det var flera som ville driva det, men de valde oss.

– Och jag hoppas att de fortfarande är nöjda med det.

Smålandsposten följde med Gustav Hector på en restaurang-turné på Malmös gator.
Smålandsposten följde med Gustav Hector på en restaurang-turné på Malmös gator.Foto: David Johansson

Det blev aldrig någon faktisk flytt tillbaka till Malmö, i alla fall inte på heltid. Men när Far i hatten skulle öppna gick det så klart inte att hålla sig borta.

– Det var ju väldigt roligt, framförallt eftersom jag älskar att bygga. Då var Danne-Snickare (Ronefors) med mycket och jag var säkert halvtid här nere, fram och tillbaka lite veckovis.

Men här blev det snabbt lite för många bollar att hålla i luften samtidigt. Det mesta gick att lösa genom att lämna över några av bollarna till kollegor, både i Växjö och i Malmö.

Tyvärr skulle det visa sig att det inte alltid räckte.

Grand, Monbijougatan

Tänk dig en hotellbar från något av det föregående århundrades tidigare tal. Släng in lite gröna vågen, en asiatisk meny och två olika dansgolv och du har Grand.

Vi kikar in innan kvällens festligheter drar i gång och lokalen som bäst håller på att förberedas för ett större bokat sällskap. Bokaren Conrad Luckett tittar ut bakom en dörr och omfamnar sin frisyrbroder Gustav, varefter Gustav direkt piper iväg, beställer en öl och hälsar på resten av personalen.

Liksom på många av de andra ställen där Gustav Hector styr känns det som att du har vandrat 50+ år tillbaka i tiden när du går in på Grand.
Liksom på många av de andra ställen där Gustav Hector styr känns det som att du har vandrat 50+ år tillbaka i tiden när du går in på Grand.Foto: David Johansson

Liksom på de flesta av hans ställen består inredningen av olika fynd som gjorts på loppisar eller hos vänner och bekanta runt om i landet. Som det stora ombyggda sprit- och vinskåpet bakom baren, vilket länge stod och samlade damm i ett av företagets än större lokaler med inredningsprylar.

– Där finns hur mycket grejer som helst. Vi har inte några större problem att hitta saker att ställa fram när vi öppnar ett nytt ställe, säger Gustav, skrattar och tar sig för pannan.

Roger, ägaren till Tempo, öppnade Grand tillsammans med Maria Lindberg år 2011. Detta höll dock bara i två år, sen hamnade man i ekonomiska trångmål.

– Antingen fick de sätta stället i konkurs eller hitta någon annan som kunde ta över. Jag hade bara varit här några gånger då, men tyckte platsen, lokalen och stämningen var så speciell att vi ville ge det en chans, berättar Gustav.

Inredningen och miljön på Grand skvallrar inte det minsta om vad som står på menyn, vilken har en ordentlig tyngdvikt på det asiatiska köket.
Inredningen och miljön på Grand skvallrar inte det minsta om vad som står på menyn, vilken har en ordentlig tyngdvikt på det asiatiska köket.Foto: David Johansson

Hösten 2013 klev han och ett gäng andra in, ett halvår efter deras första krogöppning i staden, och i december slog de upp dörrarna.

– Det var väldigt kul, men också ganska vansinnigt. Det gick väldigt fort helt enkelt...

Vi är på väg att ta på oss jackorna och fotografen David packar ner sin kamera när Gustav kommer fram.

– Ge mig bara några minuter, ta några fler bilder om ni vill. Jag ska bara gå och hälsa på dem i köket.

• • •

Det var flera år innan expansionen till Malmö som Gustav gick in i väggen första gången.

År 2009.

Gräddhyllan i Växjö – vägg i vägg-restaurangen och fine dining-alternativet till Kafé de luxe – tog upp både stora mängder tid och tankeverksamhet. Precis som allt annat han tar sig för gjordes det med kropp och själ och ett hundraprocentigt engagemang. Men efter ett tag gick det inte längre.

– Jag jobbade jättemycket i köket de första åren. Att hålla på med mat på den nivån där vi lyckades skapa en både unik och fin krog, det pressar dig hela tiden.

– Du kan jämföra det med en konsert. Du är nervös i flera timmar och vill att gästerna ska få valuta för pengarna och en upplevelse de sent ska glömma. Och det är superkul, men på många sätt också extremt tärande.

I arbetet med Gräddhyllan i Växjö gick Gustav Hector in i väggen för första gången, något han har fått jobba med för att hämta sig ifrån sedan dess.
I arbetet med Gräddhyllan i Växjö gick Gustav Hector in i väggen för första gången, något han har fått jobba med för att hämta sig ifrån sedan dess.Foto: Smålandsposten

Jobbet var bara en av flera anledningar till att det tog stopp, men det var utan tvekan starkt bidragande. Men tiden gick, Gustav började så sakteliga må bättre igen och kastade sig åter igen in i alla möjliga projekt som kändes roliga.

Så som att renovera och öppna sina två första krogar i en helt ny stad inom spannet av ett halvår.

Det ledde till viss del till att han några år senare var tillbaka på samma plats igen, med både huvud och kropp ordentligt inkört i en vägg. Nu fanns det dock en utomstående faktor som varken han eller någon annan kunde förutspå:

”Jag försöker framförallt tänka mer på varför jag hamnar i utbrändhet.”
Gustav Hector

En pandemi.

– Jag var sjukskriven så sent som halva förra året, så det kostade, säger Gustav.

– Det är ju så himla roligt allting, men pandemin kvävde allt som hade med kreativitet att göra. Vi hamnade bara i ett överlevnadsmode... Det är okej att jobba svinmycket om det känns roligt och jag känner att jag bidrar, men om det bara handlar om att överleva så funkar det inte för mig.

Här har han fått otroligt mycket hjälp, framförallt av familj, vänner och kollegor. Stöttning i privatlivet så klart, men också i arbetet då det funnits andra delägare som plockat upp de ansvarsområden han har behövt släppa.

– Nu sover jag oftast på nätterna, jag tränar lite varje morgon och dricker en kaffe. Kanske lite för många koppar kaffe faktiskt. Men jag försöker framförallt tänka mer på varför jag hamnar i utbrändhet och försöker se hur jag och all vår personal ska jobba framåt för att inte hamna i den situationen igen.

Kusinen, vännen och kollegan Martin Axén har varit en av flera som stått vid Gustavs sida när livet blivit för tungrott.
Kusinen, vännen och kollegan Martin Axén har varit en av flera som stått vid Gustavs sida när livet blivit för tungrott.Foto: David Johansson

För egen del har det bland annat handlat om att släppa taget om mycket av det som händer i Malmö. Fram till pandemin pendlade han fortfarande regelbundet fram och tillbaka från Växjö, men 2019 funkade inte det med alla de snabba bud som kom från högre ort kring regler och reglementen att förhålla sig till.

Nu blir det några Malmöbesök då och då, när han verkligen behövs eller när det finns något kul att göra. För om det är något han själv har insett under alla år så är det att:

– Jag är kreatör, inte förvaltare. Jag försöker konstant att göra mig själv så ansvarslös som det bara går och lägga över det på folk som kan förvalta. Jag är en väldigt ansvarslös person. Jag är nog världens mest ansvarslösa person faktiskt.

Pivo, Friisgatan

Om du tänker dig en tjeckisk ölstuga, hur ser den ut då? Antagligen som Pivo. Någon musik är det inte tal om. Det är trångt bland bord, stolar och gäster. Om det är fullsatt som den här kvällen har du både ditt eget och andras sällskap tätt inpå kroppen.

Så väl inredningen som maten går i olika nyanser av brunt. Är du sugen på öl så har du två val: stor eller liten. Únětické Pivo är nämligen den enda sorten som serveras vilket hela systemet, från ölens förvaring till kranarna den tappas upp från, är specialanpassat för.

Det kan vara livligt även utan musik, som på Pivo. Samtalen går varma inne i den packade tjeckiska ölstugan.
Det kan vara livligt även utan musik, som på Pivo. Samtalen går varma inne i den packade tjeckiska ölstugan.Foto: David Johansson

Så fort vi kommer innanför dörren springer Gustav skrattande fram till mannen bakom baren, ger honom ett varmt handslag, en klapp på axeln och ber om en liten öl. En öl med imponerande skumkrona som han snart har i handen.

– En hinner vi väl med, utbrister Gustav glatt.

Även om han också är inblandad i Pivo, både i deras lokal på Friisgatan och på Västergatan, är det här Martin Axéns hjärteprojekt.

– Jag har ett långt gånget intresse för Tjeckien och tjeckisk ölkultur. Det här stället är en dröm som vi lyckades genomföra med min kollega Benny Mårtensson som har samma nördintresse som jag. Här har jag varit delaktig in i minsta detalj sedan vi öppnade, berättar Martin stolt.

Pivo ligger vägg i vägg med nyöppnade Paloma, båda på Friisgatan i Malmö.
Pivo ligger vägg i vägg med nyöppnade Paloma, båda på Friisgatan i Malmö.Foto: David Johansson

Gustav fyller i:

– När vi först öppnade blev det en sån trevlig liten kvarterskrog som vi kände kunde finnas i flera olika stadsdelar, så när lokalen på Friisgatan dök upp kändes det helt rätt att öppna här också.

Över till Paloma, vår slutdestination, är det nu inte speciellt långt. Det ligger bara på andra sidan väggen, i grannlokalen. Och just när vi ska gå över...

– Gå ni så länge, jag kommer alldeles strax, säger Gustav innan han går fram och hälsar på en kollega som nyss tittat ut från köket.

• • •

Herrgård de luxe i Osaby har vi inte ens nämnt ännu.

När vi tar med också det i beräkningarna ger det totalt 13 olika krogar, restauranger och andra verksamheter som Gustav Hector är delägare i. Det håller inte riktigt om du har sprungit in i väggen två gånger och vill undvika en tredje.

Detta har den självutnämnt ansvarslöse Gustav Hector löst genom att ha med sig en handfull andra delägare i allt han gör. Främst av dem alla är antagligen Jonas Letelier som också han har ett finger i nästan alla de olika kakburkarna.

Samma sak är det med Samdri Vairagi som drar ett stort lass när det kommer till alla verksamheter i Växjö. Precis som Cim Hammarström.

I Malmö sticker Martin Axén ut.

Han har varit med på varenda satsning de startat i Malmö, vilka alla hålls vid liv än i dag. Och att han har fått göra det med Gustav älskar han.

Martin Axén är delägare i alla av De luxe-familjens krogar i Malmö, där de två Pivo-barerna är hans hjärtebarn.
Martin Axén är delägare i alla av De luxe-familjens krogar i Malmö, där de två Pivo-barerna är hans hjärtebarn.Foto: David Johansson

– Han är en fantastisk idéspruta, har energi för att genomföra saker och är väldigt brett kunnig. Han älskar att hoppa på nya projekt och jag har väl lärt mig genom åren att det är det man måste ta honom för. Du måste välja de bitar han är bäst i världen på, alltså som helt oumbärlig när du startar ett ställe.

– Att förvänta sig att han ska förvalta allt är att missrikta hans genialitet. Dessutom vore det inte fysiskt möjligt.

Någon som har tagit sig in i ”Smålandsfamiljen” på senare tid är Ellen Almqvist, 29 år från Rinkaby. Efter praktik på Kafé de luxe i gymnasiet blev hon kvar och flyttade sen till Malmö. Där har hon jobbat på nästan alla koncernens krogar innan hon 2022 blev delägare på Far i hatten, Grand och Paloma, vilka hon nu driver. Framgångsrikt ska tilläggas då hon i januari prisades som Årets person på Malmö Gastronomy Award.

Även hon har något att säga om Gustavs påstådda ansvarslöshet.

– Det är väl en ganska bra beskrivning, säger hon och skrattar.

– Men har tar också väldigt mycket ansvar utan att man ber honom. Och det är också väldigt roligt att jobba med personer som Gustav. Han kan hitta på världens märkligaste saker, men om han tror på det så kör vi, för du vet att det kommer bli bra.

Ellen Almqvist från Rinkaby är bara något år gammal i gruppen delägare i Malmö, men är nu med och står på Far i hatten, Grand och Paloma.
Ellen Almqvist från Rinkaby är bara något år gammal i gruppen delägare i Malmö, men är nu med och står på Far i hatten, Grand och Paloma.Foto: David Johansson

Martin Axén igen:

– Om jag får lova att analysera det här lite. Vad var det han kallade sig, världens mest ansvarslösa person? Jag hoppas att han kan komma ifrån den känslan och fokusera på det han är bra på. Jag tror att det kan gnaga i honom att han måste förvalta och ta hand om alla ställen vi har och det bränner lätt ut en person.

– Jag tror och hoppas att han blir bättre på det också. Han måste kunna släppa saker och tänka att någon annan får lösa det, så länge man är rak och ärlig med det.

Så, hur känner Gustav själv? Vad lägger han helst sin tid på nu? Och viktigare än det, hur mån han?

Det enkla svaret är: ganska bra.

– Nu gör jag bara några inhopp i Malmö då och då, om vi kör något större middagsevent en dag eller om något behöver byggas eller målas. Den dagliga driften här har jag inte mycket med att göra längre.

”Det finns extremt mycket glädje i att ha 13 ställen igång samtidigt. En gnutta ångest också, ja, men väldigt mycket glädje.”
Gustav Hector

Nu lägger han hellre tid på att rulla kroppkakor i Växjö eller skrapa tuggummi från ett dansgolv.

– Extremt oglamoröst, men det får mig också att känna som att jag bara är en levnadsglad arbetare igen. Det finns extremt mycket glädje i att ha 13 ställen i gång samtidigt. En gnutta ångest, ja, men väldigt mycket glädje.

Paloma, Friisgatan

Pastell galore!

Det är grönt, det är gult, det är rosa. Det är målade fönster som skickar tankarna till en äldre katedral och en färgbomb till toalett som ytterligare förstärker den närmast sakrala upplevelsen. Om du inte går till punk- och graffititoan bredvid så klart.

Tiki-Pete, eller Peter Jansson som företagets in house-hantverkare heter, ligger bakom stora delar av bygget.

Den här matbaren är Jonas Letelier och systern Linda Letelier Hanssons passionsprojekt, där arvet från deras chilenska farmor ska löpa som en röd tråd genom egentligen allt som syns och serveras.

Tiki-Pete, eller Peter Jansson som han egentligen heter, ligger bakom mycket av utseendet på Paloma.
Tiki-Pete, eller Peter Jansson som han egentligen heter, ligger bakom mycket av utseendet på Paloma.Foto: David Johansson

Då stället för kvällen är packat till bristningsgränsen av alla delägares vänner och familjemedlemmar är det väl ingen som blir förvånad över reaktionen när dörren öppnas och en viss mustaschprydd Hector vandrar in.

”GUSTAV!”

Kramar, handslag, gratulationer.

– Jonas och Linda har drömt om att öppna det här stället länge nu och så var det en ren tillfällighet att lokalen bredvid Pivo stod ledig. Då kändes det ju helt rätt, berättar Gustav.

Sen försvinner han in i minglet igen.

Det finns fler personer att hälsa på, mat att provsmaka och tid att ta igen. Vi lyckades nämligen ganska dåligt med att hålla den på förhand utsatta tidsplanen, en timme försenade.

Så, egoistiskt eller inte, om målet såhär 19 år efter Kafé de luxes öppning varit att skapa platser och miljöer där Gustav och hans vänner själva vill hänga går det enkelt att konstatera att de har lyckats.

Och när jag och fotograf David nu åter går ut i mörka Malmökvällen behöver han inte längre ursäkta sig för att få vara kvar i någon minut extra.

Här kan han stanna hela natten.

Oskar TinggrenSkicka e-post
Så här jobbar Vxonews med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.