Mitt engagemang började som ett stöd för de nära och kära som identifierade sig inom HBTQI+. Det har alltid för mig varit självklart att hjälpa till om någon har det tufft.

Under resans gång har det vuxit fram flera motiv för mig och mitt engagemang. Främst mina barn, vilken värld vill jag att de ska växa upp i, vilka ramar och regler förhindrar dom att utvecklas utefter deras förutsättningar, vad vill jag sudda ut?

Som förälder är det otroligt tydligt att barn ska få vara precis som de är oavsett vilka de växer upp till att bli, vad de vill göra, hur de vill leva och få älska allt det de ser som vackert i världen.

Jag såg länge mina ideella timmar i föreningen som för någon ”annan”, för vänner, för mina barn, för samhället. Men nu har jag förstått att det är lika mycket för mig själv!

Jag vill också kunna utmana de normer som en medelålders ciskvinna, mamma och arbetare måste förhålla sig till.

Duktig flicka, inte ta plats, behaga, vara mjuk, omhändertagande, smal, hålla inne känslor och med mitt engagemang i Växjö Pride har jag upptäckt att även jag vuxit.

Jag har kanske inte gjort helt upp med kvinnonormen men i alla fall naggat i kanten. Nu vågar jag ta plats, jag vågar vara barnslig, äventyrlig, vara magisk, säga ifrån. Jag är bäst på att veta vad jag behöver, vem jag älskar, vad som är viktigt för mig och vill alltid få ha kvar min nyfikenhet på livet. Jag vill, kan och borde få vara både tuff och mjuk, precis som i årets pridelåt!

Många är de som fortfarande har rädslor för det som inte följer gamla normer, som inte kan se att vi alla är människor som vill samma sak, leva, älska, få vara oss själva och göra det vi gillar.

Vi har en bit kvar innan vi är där men låt oss bara tänka på och stärkas av alla som sluter upp under vår vecka i Växjö, tänk på alla som är villiga att sträcka ut en hand. Och när folk är rädda och skvallrar/pratar skit/pratar med hat i mun bakom din rygg, på lördag går vi enade tillsammans. De andra är där de hör hemma, just bakom dig och ser enbart din rygg! Happy Pride!