– Jag hade allt, tak över huvudet, mat på bordet, materiella saker. Men inte den här kärleken, att jag blev älskad på riktigt. Det känns inte som att vi barn var i fokus som enskilda individer. Jag var ju äldst och hade jättemycket minnen. Det var aldrig någon som frågade mig vad jag hade upplevt. Jag tycker att det är barnens historia som ska väga tyngst, inte familjehemmets beskrivning om hur det är.

När socialsekreterare från Växjö kommun kom på besök höll Jannika tyst.

– Fostermamman var alltid med och vilket barn vill säga något negativt då?

Det var viktigt för fosterföräldrarna att de placerade barnen uppförde sig väl. Jannika tyckte om musik och gick på dans, men hemma i villan skulle det helst vara tyst. Utåt skulle Jannika låtsas att de var en helt vanlig familj.

– Jag fick inte prata om min mamma på skolan. Jag fick inte berätta att jag var familjehemsplacerad. Vi ska inte behöva skämmas, skäm inte ut oss – var det jag fick höra.

Men när Jannika vinner en danstävling på lågstadiet händer det. Mamman till pojken hon uppträtt med tycker att hon är så lik fostermamman och då kan Jannika inte hålla tyst.

– Hon sa till mig att ”Åh, du är så lik din mamma”. Och då sa jag rakt ut att det är inte min mamma. Och det hörde hon, det var inte uppskattat, hon blev jättearg när vi kom hem.

Jannika har hunnit fylla 36 år. Hon har två tonårsbarn och en pojkvän sedan många år tillbaka. Jobbet i vården har hon lämnat bakom sig. I stället trivs hon jättebra med de varierade arbetsuppgifterna på Ica. Särskilt tisdagarna, när pensionärsrabatten förvandlar butiken till en myllrande mötesplats, passar Jannika och hennes adhd.

Få personer känner till hennes bakgrund, med familjehem och olika institutioner. Få vet hur hon har kämpat för att hitta sin väg till ett självständigt liv. Men nu vill den spralliga och glada tjejen berätta om en uppväxt som rymmer mycket mörker, ett ihärdigt sökande efter en mammas kärlek och en okänd far.

Jannika glömmer aldrig dagen när socialen kom till lägenheten för att omhänderta henne och syskonen.

– Jag sitter i vardagsrummet med mina småsyskon och hör att mamma är arg i köket. Det är en kvinna där som berättar att hon ska plocka ihop kläderna och att vi ska åka med allihop. Jag försöker få kontakt med mamma och fråga vad som händer och då säger den här kvinnan att man är tyst när vuxna pratar. Hon snäser verkligen av mig.

Att inte bli sedd och lyssnad på är något som återkommer under Jannikas uppväxt. Som 10-åring blir hon utsatt för ett sexuellt övergrepp av en äldre man som är bjuden på fest hos fosterfamiljen. Först fyra år senare vågar Jannika berätta vad som hänt. Det är när hon bor på ett utredningshem.

”Efter hotade han med att han skulle slå ihjäl mig om jag berättade någonting. Jag höll tyst och höll all skit inuti”, skriver hon till personalen på utredningshemmet.

Socialen i Växjö anmäler övergreppet till polisen som startar en förundersökning. Men inget brott kan bevisas. Personalen tror ändå på Jannika och skriver att hon troligtvis har blivit utsatt för övergrepp, men att de inte vet hur, när och i vilken omfattning.

Jannikas mamma Ann berättade för socialen att även hon blev sexuellt utnyttjad som liten, men att ingen trodde henne. Övergreppen fortsatte och ledde Ann in i missbruk.

Genom att läsa mammans dagböcker har Jannika fått en bild av hur hennes värld såg ut. Dagarna var fyllda av kompisar, fester och män som Ann var mer eller mindre kär i. När Ann blev osäker frågade hon änglakorten om råd.

– Hon var nog en obotlig romantiker. Det enda hon ville ha var kärlek, hitta den här trygga mannen och ha det här fina familjelivet. Det var väldigt viktigt för henne att alla tyckte om henne, att vi brydde oss. Sen tyckte hon om oss också. Det kunde hon ju visa.

Så mycket romantik blev det inte i verkliga livet för Ann. I dagböckerna är känslan av ensamhet tydlig. ”Önskar att jag hade haft en riktig vän att prata med”, skriver hon. Den låga självkänsla visar sig när hon pratar med en socialsekreterare. ”Missbrukare är väl de enda som bryr sig om sådana som mig.”

– Eftersom hon hade så destruktiva män blev det aldrig något stabilt för oss att vara i, säger Jannika. Jag tror att mamma tänkte att nu blir det bra denna gången. Så blev hon snabbt gravid och hade väl en bild av att det här blir en bra familj. Men så blev det inte och då flydde hon till nästa.

Jannika tycker inte att socialen och familjehemmet gjorde tillräckligt för att hon och syskonen skulle få bra kontakt med Ann. Hennes eget intresse av att besöka sina barn varierade också. Även om hon saknade dem tycktes det räcka långt med att ringa till familjehemmet för att säga godnatt.

Ett försök till mer umgänge slutade dramatiskt.

– Jag och mina syskon var där över helgen. Sen ville inte min lillasyster följa med familjehemsmamman hem. Hon vägrade och det blev bråk.

Av det tumultartade avskedet minns hon att familjehemsmamman drog henne i armen för att de skulle åka. Jannika vågade inte protestera men lillasystern lämnades kvar hos Ann.

– Den händelsen tog väldigt starkt på mig. Just att jag hade förlorat en syster. Jag fick gå till skolkuratorn och skrev en dagbok till min syster.

Varför ville hon så gärna stanna med er mamma?

– Jag tror det var för att mamma den helgen ändå såg oss, såg henne. Mamma var väldigt mjuk. Så som hon inte blev behandlad i familjehemmet blev hon behandlad hos mamma. Jag tror att det slog henne. Det är min mamma, jag vill stanna här.

Jannika tycker att fosterhemsmamman borde ha agerat annorlunda.

– Vi var ju ändå omhändertagna. Som jag tänker på det i dag borde hon ha ringt till exempel polisen. För det här var ändå handgripligt att hålla kvar min syster. Det blev en våldsam situation.

I socialens papper finns fler exempel på konflikter mellan fosterfamiljen och din mamma. Det verkar inte ha funkat så bra mellan dem.

– Nej, det gjorde det inte. Jag tycker att familjehemsmamman aldrig gav mamma en chans. Hon borde ha bjudit in mamma till att träffa oss. I stället var det som att hon bara slog bort mamma och sa att hon inte var bra. Vi fick höra om alla mammas dåliga sidor från familjehemmet.

I handlingarna från skoltiden finns en misstanke om att Jannika hade damp, som det kallades förr. Det skulle dröja till hon var 18 år innan Jannika till slut fick diagnosen adhd. Hon önskar att det hade utretts tidigare. I så fall tror hon att mycket hade kunnat bli annorlunda.

– Jag hade inte flyttats runt på sju olika ställen under uppväxten, det tror jag inte. Utan då kanske jag hade fått medicinering, hjälp och stöd. Kanske någon skolkurator. Man har ju redan känslor i tonåren och har man adhd med, då blir allt mycket, mycket större.

Det kom ingen hjälp. Jannika blev en allt stökigare tonåring som flyttades från det ena hemmet till det andra. Trotset visade sig i att hon började rymma. Hon brukade ta cykeln och trampa iväg mil efter mil.

När hon var 13 år fick hon en mobiltelefon. Via den tog Ann plötsligt kontakt. Det hade gått flera år sedan Jannika senast hörde från henne.

– Då fick jag ett sms av mannen som hon bodde med. Att mamma ville ha hem mig och att han kunde komma och hämta mig om jag ville. Så bakom familjehemmet planerade vi upp det, när de jobbade plockade jag ihop kläder och han hämtade mig och körde hem mig till mamma.

Vad hände när du kom hem till din mamma?

– Det var skönt till en början att vara hemma hos henne. Jag gick från att ha jättestrikta regler till att få göra vad jag ville. Men det var mycket samtal med soc och familjehemsmamman var arg. Jag ville inte prata med henne. Hon hade inte visat att jag betydde någonting när jag bodde där, men nu skulle hon tvinga mig tillbaka. Nu när mamma faktiskt ville ha mig.

Tiden med mamman blir ändå en besvikelse. I stället för att ge Jannika den kärlek och uppmärksamhet som hon längtat efter, lägger Ann tiden på hennes småsyskon.

Det blir Anns sambo Conny som ser henne. När Jannika är ute sent på kvällen och träffar äldre ungdomar är det han som säger stopp och skjutsar hem henne. De bygger upp en relation som blir viktig. Till slut har Jannika hittat någon vuxen som hon känner förtroende för. Men även Conny är våldsam och efter ett tag flyttar han till en egen lägenhet.

– När mamma och jag bråkade blev det honom jag gick till. Han jobbade som målare och jag kunde dyka upp där han renoverade, bara för att få sitta och prata av mig om hur arg jag var på mamma. Han brydde sig inte om att tysta mig, utan jag fick säga vad jag tyckte. Han var en trygg punkt just där och då.

Relationen till Conny tar slut en kväll i september när Jannika är 14 år. Hon har rymt och sitter utomhus med ett gäng ungdomar i Bromölla. Han hittar henne och vill att hon följer med i bilen.

– Jag vägrar och då sparkar han till en lyktstolpe och skriker att jag ska åka med honom för det har mamma sagt.

Jannika följer motvilligt med och sover över i Connys lägenhet. Hon vaknar av att han tafsar på henne. Jannika säger ifrån och till slut blir hon omkullslagen.

– Då kommer han över mig och försöker slita av mina byxor. Jag sparkar och skriker, kommer loss och tar mig ut. Jag springer därifrån och knackar på något hus.

Jannika är skadad och förs till barnakuten i Kristianstad. När Ann hör om misshandeln och försöket till övergrepp blir hon jättearg och anklagar Jannika för att ljuga. Mammans avståndstagande tar hårt. Jannika försöker gång på gång nå fram och bli trodd. I stället kallar Ann på polis och anmäler Jannika för att ha hotat henne och barnen. Till slut går Ann ändå med på att träffas, men bara för att försöka övertala Jannika att inte vittna om misshandeln.

Fosterhemsmamman vill inte heller veta av Jannika. Hon blir placerad på olika ungdomshem. De enda vuxna som finns kvar är personalen på de olika boenden som hon flyttas mellan.

I breven hem till mamman syns en förtvivlad ung människa. ”Har bara en liten fråga till och det är om jag skulle få ringa till dig en gång i veckan så att vi kan prata.”

Där går också att läsa Jannikas vilja att ta makt över situationen. Om Ann och Conny inte vill ha henne, så vill inte hon heller ha dem. Hon undertecknar brevet med ”er före detta dotter”.

Året när Jannika var 14 år gjorde hon två försök att avsluta sitt liv. Ett var när hon bodde på behandlingshemmet Högelid i Alvesta.

– Jag hade skrivit självmordsbrev och lämnat på mitt skrivbord. Sen hade jag gett mig i väg ner till stationen för jag tänkte hoppa framför tåget.

Personalen upptäckte brevet och larmade polisen som hittade Jannika i tid.

Hann de precis stoppa dig eller var det mer ett rop på hjälp?

– Nej, det var inget rop på hjälp, utan det var någonting jag hade tänkt på väldigt länge. Jag hade känslan att det fanns inget att leva för. Hade de inte hittat mig innan tåget kom så hade jag hoppat. Så pass nära var det. Jag hade även fått en av de andra boende att ge mig en flaska butangas. Funkade det inte att hoppa framför tåget så tänkte jag använda det.

Fick du någon att prata med efteråt?

– Nej. Jag blev inkastad på rummet och övervakad väldigt konstant under ett dygn eller två. Sen kom det bara socialarbetare som pratade med mig om att det här funkar inte så nu ska vi flytta på dig.

Vad tänker du om det i dag?

– Frustration. För de skulle ha fångat mig där och frågat vad jag mådde dåligt över.

Jannika fortsatte att tänka på hur hon skulle kunna göra slut på allt.

– Det kom och gick under en väldigt lång period. Det var jättehemska saker och det var aldrig något som jag pratade om. Tankarna släppte efter hand när jag började bli tryggare i mig själv.

För att bryta det negativa mönstret beslutade Växjö kommun att omhänderta Jannika och placera henne på Sis-hemmet Långanäs. Där kom hennes ilska fram i relation till några av de andra ungdomarna. Vid ett tillfälle gick det så långt att personalen låste in Jannika och spände fast henne.

– Det hände bara en gång, men det minnet är starkt. Man kränker en människa något fruktansvärt genom att ta tröja och byxor och bälta en person.

Senare i jobbet som undersköterska i psykiatrin fick Jannika vara med när metoden användes.

– Man ser paniken. Jag vet hur den känns och den är inte mänsklig.

Jannika blev bältad under en avskiljning, som det kallas när någon blir inlåst i ett isoleringsrum. I handlingarna från den här tiden står inget om någon bältning, men en avskiljning nämns. Då var Jannika femton år, hotade en annan elev, slog och sparkade mot personalen. Det står att personal tvingades avskilja henne en kort stund.

Jannika har ett annat minne.

– När de öppnar dörren drar man igång för man är förbannad för att man har blivit inslängd och då utökas tiden.

Hur länge kändes det som att du låg där?

– Typ tre dagar, men det var åtta timmar, vet jag.

Vad hände efter att du blivit bältad?

– Jag mådde jättedåligt och kände mig misslyckad och ensam. Min tröja blev söndersliten när personalen drog tag i den. De sydde ihop den åt mig och slängde in den på mitt rum några dagar senare.

Långanäs är ett Sis-hem i Eksjö där unga vårdas med tvång, går i skola och bor på mer eller mindre låsta avdelningar.

Vändpunkten för Jannika kom när en i personalen såg henne och lyckades nå igenom skalet med en enkel fråga.

– Josefin var det som frågade, behöver du en kram? Och den kramen minns jag så väl, för det hade man aldrig fått på det sättet.

Jannika beskriver känslan som kramen gav, att Josefin fanns där för henne. De har kontakt än i dag och Jannika har kunnat berätta hur viktig Josefin var för henne som tonåring.

Trots en sönderhackad skolgång lyckades Jannika ta sig igenom hela gymnasiet. Hon fick hjälp att flytta in i en egen lägenhet. Jannika skulle fylla 18 år och själv få styra över sitt liv.

– Till en början gick det jättebra. Det var så skönt att kunna stänga dörren och vara själv. Jag hade en pojkvän som var jättestabil. Vi byggde upp ett normalt liv med husvagn, båt och hans familj. Sen är det som alla förhållanden, det tar slut någon gång. Då var det lätt att festa och träffa vänner i stället, så det fallerade lite sista året på gymnasiet.

Det fria livet ledde henne in i destruktiva relationer med män som misshandlade henne. Trots att hon gick på samma taggiga stig som sin mor, var Jannika fast besluten att bryta mönstret och klara sig själv.

– Jag bestämde att jag inte skulle bli som mamma och aldrig jobba. Jag skulle inte behöva gå till soc och få ekonomiskt bistånd. Så jag jobbade från att jag fyllde 18, både på två restauranger och sen ett hotell på helger och kvällar.

Hur mådde du?

– Inte så bra, jag var väldigt utlämnad. Det fanns inga trygga släktingar eller andra vuxna som man kunde ringa till eller åka till på söndagsmiddag.

Jobbet i krogmiljö ledde till mycket festande. Men det kunde inte bryta känslan av ensamhet och att vara annorlunda. Jannikas nya vänner kände inte till hennes bakgrund och hon svarade undvikande när någon undrade.

– Jag har dragit lögner om att jag träffat en kille på Lunarstorm och sen blivit kvar här.

Varför ville du inte berätta?

– Jag tror för att man döms om man har bott i familjehem eller på institutioner. Då måste du ha varit i missbruk, det kan inte bara vara familjeproblem. Några vänner vet att jag bott i familjehem, men jag har inte gått ut öppet med att jag har vuxit upp hela min tonårstid på en institution.

Extra tydligt blir det när någon pratar om relationen till sin mamma.

– Det kan vara simpla saker som att någon säger: ”Gud vad skönt att jag har min mamma som är barnvakt till mina barn”. Jag har aldrig haft barnvakt till mina barn. Eller när någon är trött på sin mamma och klagar. Då blir man så här, var glad att du har en mamma som har funnits med dig hela livet. För det har inte jag haft.

Själv har Jannika bestämt sig för att ha en nära relation till sina barn. De ska aldrig behöva tvivla på hur mycket de betyder för henne.

– Jag har blivit lite överextrem och kramar mina barn väldigt mycket. Jag säger att jag älskar dem 20 gånger på en dag, så det får jag höra av dem, att jag inte behöver säga det varje dag. Jag har blivit den där jobbiga mamman som sms:ar och ringer. Var är ni? Vad gör ni? Kontrollerande, skulle mina barn säga. Det som jag själv inte är uppvuxen med.

När Jannika fick barn tog hon för första gången på flera år kontakt med Ann. Hon ville att mamman skulle få se sitt första barnbarn. Ann reagerade inte som Jannika hoppats. I stället för att glädjas med sin dotter satte hon sig själv i centrum.

– Mamma hade precis träffat en man och det första hon säger till honom är, ska inte vi också skaffa en sån här liten? Då blev jag frustrerad, för hon har redan sex barn som hon inte kunnat ta hand om. Hon håller sitt första barnbarn och det är så hon möter det.

Jannika blev arg och efteråt skällde hon ut sin mamma.

Det ska dröja 13 år innan de träffas igen. Då blir Jannika kontaktad av en man som ber henne ringa upp Ann. Det visar sig att hon fått cancer och inte har lång tid kvar. Ingen av hennes syskon vill hantera situationen och Jannika tvekar. Ann har tidigare ljugit om att hon varit sjuk för att få barnens uppmärksamhet.

– Min första tanke är att jag vill inte, det här är bara ännu en lögn av mamma. Då säger min pojkvän, fast du kanske ska ta den här chansen. Dagen efter bestämmer jag att vi ska åka så att jag får se. När jag kliver in där ser hon inte alls sjuk ut.

Men av läkaren får Jannika veta att Ann har cancer som spridit sig från magen. Hon är för svag för att klara en behandling. Det finns så mycket som Jannika vill berätta och frågor hon vill ha besvarade, särskilt en: VEM ÄR HENNES FAR?

– Jag är så fruktansvärt arg när jag kliver in där. Jag vill veta vem som är min pappa och hon ska stå till svars för alla bitar genom alla de här åren. Men när jag kliver in tittar mamma upp och ser mig, sen tittar hon liksom ner och det är precis som att hon blir chockad av att det är jag. Hon vänder upp blicken igen och sen brister hon ut i gråt. Jag blir också väldigt berörd av situationen.

Jannika berättar om samtalen som hon har i sjukhussängen med sin döende mamma. Det här är hennes chans att nå fram.

– Jag gick in på allting, hur hon inte hade skyddat mig när jag var liten. För jag har hemska minnen från mina första år hos henne. Jag satte verkligen hårt mot hårt och ville veta vem som är min pappa. Det har varit två olika historier genom hela min uppväxt.

Den ena pappan var officiellt bekräftad genom ett dna-test som gjordes när Jannika var åtta år. Men Ann vägrade acceptera resultatet. Den andra pappan, som hon envist hävdade var den riktiga, dog redan i 20-årsåldern.

Jannika kände att hon nådde en försoning med sin mamma innan hon dog.

– Jag var inte arg längre, utan mer ledsen över hur allting hade blivit. Så många år som bara hade försvunnit mellan oss. Vi kunde haft mamma nära, men kanske inte bott hos henne. Vi kunde haft en kontakt, även om hon kanske hade fel och brister. Men vilka människor har inte det? Hon var inte kapabel till att vara mamma fullt ut, men hon var ändå vår mamma och kunde varit det en bit.

Fanns det en vilja till kärlek hos din mamma?

– Ja, det fanns det. Väldigt mycket. Den här närheten minns jag från när vi var små, att krypa upp i soffan jämte henne. Det var jättemysigt.

När Ann dog var det Jannika som hanterade allt det praktiska.

– Hennes man söp och var full kvällen hon dog. Så jag fick ta hand om honom innan min pojkvän mötte upp på begravningsbyrån och var med när mamma lastades in.

Jannika tog på sig att vara gravrättsinnehavare. Men det är hon inte längre, sedan hon insett att mamman svek henne in i det sista.

Efter Anns död fortsatte Jannika söka sanningen om sin far. Hon skickade ett dna-test till en släktforskningstjänst. Svaret hon fick pekade på att Ann trots allt hade haft rätt. Hon ringde sin officiella pappa och berättade om resultatet.

Han blev chockad över beskedet och gjorde ett nytt dna-test. Det visade att han verkligen är Jannikas pappa, precis som testet som gjordes när hon var liten.

Att till slut få känna sig säker på pappans identitet ändrade återigen Jannikas känslor för sin mamma. Det som varit sorg och försoning vändes till ilska och avstånd.

– När det här kom blev jag förbannad för att hon så ingående kunde berätta om alla mina syskons fäder, men inte om min. Jag sa upp mig som gravrättsinnehavare och vill inte åka dit mer. Jag var där fyra gånger förra året, men det får vara. Den får stå som den står, den graven. Det finns inget namn på den ändå. Hon ville inte ha det. Hon ville vara anonym, långt ute i skogen, i en liten byhåla.

När hon växte upp hade Jannika ingen relation till sin biologiske far. Nu har de börjat få kontakt och planerar att träffas.

– Vi får släppa det gamla och börja här och nu. Vi har sagt att vi får prata och lära känna varandra. Mina barn får välja framåt i livet om de vill. Just nu är det han och jag som behöver bygga upp någonting.

Fotnot. Ann och Conny heter egentligen något annat.