Krönika: Att inte äta är normalt
Utan att varken jag eller min familj anade något hade jag förmodligen en ätstörning redan som tolvåring. Jag åt gärna inte bland andra än min familj. Redan som ung på mellanstadiet åt jag bara grönsaker eller drack vatten. Eftersom jag inte åt, gjorde det att jag inte hade någon energi. Vilket gjorde att jag var blyg, tillbakadragen och tog inte kontakt med andra barn.
När jag var tolv år, var jag helt övertygad om att vara smal då är man också lycklig. Jag var inte lycklig för jag var för smal. Även mina föräldrar, andra vuxna och barn frågade till och från om jag mådde bra. Jag lärde mig tidigt att när kilon tappades och kläderna blev större då kunde man känna sig mindre stolt och glad. Det var något jag inte kunde vara glad över.
Vid femtonårsåldern skrev jag avtal med mig själv och mina föräldrar om vad jag skulle äta och hur mycket jag skulle gå upp i vikt. Jag kom fram till att jag behöver äta fem till sex gånger om dagen där frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, kvällsmat och kanske ett "snack mål" innan jag lägger mig. Därefter kom vi överens om inga mer sötsaker tills min kropp är återställd. Tyvärr räcker det att känna doften av mat som lagas där hemma och i skolan för att må illa och ibland kräks jag. Känslan efteråt var inget kul när de hände i skolan eller hemma. Jag kände att jag hade misslyckats och fick en skam över mig. Efter ett tag det hade hänt i skolan så fick jag helt enkelt inse att jag var en misslyckad person.
Uppskattningsvis 200 000 svenska lider av Anorexi, Nervosa, Bulimi eller andra ätstörningar. De drabbade är kvinnor och män, unga och gamla. Majoriteten är inte undervikt som jag, utan normalvikt eller överviktiga. Ätstörningar är en dold sjukdom som ofta tar många år innan den som är drabbad söker hjälp. Själv tog det ungefär 3 år innan jag verkligen tog detta på allvar och sökte hjälp. För dessa personer domineras den dagliga tillvaron av tankar på mat och vikt som begränsar livet på ett omfattande sätt. De lever i en ensam och en hemlig värld av hetsätning, kräkningar, laxeringsmedelmissbruk, tvångsmässig träning eller ständigt försök att få ordning på livet med hjälp av olika bantningsmetoder. Depression, ångest, missbruk eller självskadandebeteende förekommer ofta och försvårar behandlingen och tillfrisknandet. Själv lider man av ångest och nära till självskadande. Men tack vara mina föräldrar finns jag kvar. Inombords är jag förvirrad, känner skuld, tilltagande uppgivenhet och djupgående skamkänslor för min kropp. Ätstörningar kan även ge kroppsliga skador i form av benskörhet och allvarliga saltrubbningar som kan leda till hjärtpåverkan eller tandskador. Enligt doktorer som jag har träffat så kan ätstörningar leda till en alldeles för tidig död av antingen Anorexi eller Nervosa som är en den psykiatriska sjukdomen med högst dödlighet.
De bakomliggande orsakerna till ätstörningar är biologiska, psykologiska eller sociala faktorer, som vi i dag vet alldeles för lite om. Det går inte att peka ut en enskild orsak till att någon drabbas och de är svårt att förutse både vem som kommer att insjukna och vem som kommer att ha svårt att ta sig ur sjukdomen. Men det vi vet däremot är att bantning är en av det största riskerna till att utveckla ätstörning.
Vi präglas konstant av olika kroppsideal via medier som till exempel instagram. Vilket jag tycker att man bara förtrycker ungdomarnas självförtroende. Man skulle kunna tycka att bilderna som visas i sådana reklamer bara uppmuntrar en att träna och att ha ett hälsosammare liv, vilket jag håller med till en viss punkt. Jag stödjer friskt och frist arbete men stimulera den offentliga diskutionen. Men om kroppideal och motverkan markandsföring av maghet i reklam, mode och sociala medier.
Det finns ingen recept kur och tyvärr heller ingen magiskt botemedel. De handlar om att tids nog hitta en självacceptans och våga släppa kontrollen. Att lämna över sig själv i någon annans händer och lita på att det kommer bli bra. Det kan ta ett år, fyra år eller livstid för vissa att bemästra. Det är en komplex sjukdom som kräver uppmärksamhet och omtanke, och absolut inga förhastade felsägningar.
Jag är väldigt tacksam för mina föräldrar, psykologer och nära vänner som år efter år fortsatte att finnas därför mig. De lät mig aldrig vara ifred utan fortsatte pusha mig tills nu.
Banta. Diet. Kalorier. Viktkontroll. Det är ord som väcker många tankar och känslor inom mig - och förmodligen många andra. Jag kan relatera till de orden. De engagerar mig och jag har många åsikter kring dem. Ibland håller jag det tyst för mig själv då risken är stor att jag tycker för mycket. Att normen att inte äta har blivit normalt är inte rätt.
Till dig där ute som strävar mot ett friskt liv. Det går att bli både frisk och fri. Jag hoppas jag blir det och en viktig del till friskt liv är att våga förändra. Vågar du?
Leonardo Castellanos
