Ronja vill ha råd med fredagsmys till barnen: ”Hade inte klarat mig utan det här stödet”

Redan en kvart innan står det några och väntar på grönytan vid Högalidsgatan i centrala Växjö. De är här för att fylla på sina matförråd och flera av dem har åkt långväga. När minibussen svänger in har det samlats ett 30-tal personer.

Josefin Einarsson från Alvesta, som driver hjälporganisationen Time for change, hoppar ur och förklarar att det kommer att gå till som vanligt, medan mamma Chatrin Einarsson får hjälp att lasta ur alla kartonger med mat.

– Vi har ett färgsystem så att de får gå och plocka i olika omgångar. Det blir mest rättvist och underlättar för dem som inte kan språket, säger Josefin och börjar dela ut färgkorten.

En av dem som är där är Vahab Akbari. Han berättar att han kom till Sverige 2008 och har fru och fyra barn i Iran att försörja. Som timanställd inom restaurangbranschen är det svårt att få det att gå runt och nu hotas han av löneutmätning för skulder han dragit på sig.

– Jag tog ett lån och sen blev det ränta och ränta, jag kunde inte betala. Jag lever på den här maten, säger Vahab Akbari från Gemla.

Maten som delas ut till de behövande kommer från matbutiker och restauranger i Alvesta. Det är överbliven mat som annars skulle ha hamnat i soporna.

– Det kan vara att datumet gått ut, att det har någon skada eller att det är fel säsong för maten. Vi är jättenoga med att kolla av allting, säger Josefin.

Både hon och hennes mamma och pappa har kylar och frysar stående hemma där de förvarar allting. Kött, torrvaror, grönsaker och mejeriprodukter, men även lite lyxigare fika och utemat förekommer.

– De brukar få ta tre saker första rundan. Och två av de lite finare varorna. Frukt och grönt får de ta så mycket de behöver, säger Josefin.

Jenny Dahlberg, som har tagit bussen in från Rottne, står nu redo att fylla sina tomma kassar med mat. Hon har varit med tidigare, så hon vet hur det fungerar.

– Man är väldigt tacksam att få den hjälpen. Visst, det är drygt att åka buss men det är det värt. Maten har blivit så sinnessjukt dyr. Jag är sjukpensionär dessutom, säger hon.

Hon lever själv och brukar storhandla när pengar kommer in på kontot. Men det räcker inte hela månaden.

– Jag har en katt med som behöver mat och kattsand, som jag tog över när pappa dog, säger hon.

Växjöbon Ronja Karlsson, som har gått sin första runda, tar upp ett rött granatäpple ur kassen och håller upp det.

– Du ser ju hur fina de är. Att man ens kan slänga ett sånt tycker jag är konstigt, säger hon.

I sin matkasse har hon också två paket skinka och ett paket salami. Det är nästan en hundring bara det, säger hon.

– Jag tror inte jag hade klarat mig ekonomiskt utan att få det här stödet. Ibland är det någon köttbit man lägger i frysen, ibland är det bröd. Då har man lite att grunda veckan med, så att man har råd med fredagsmys, säger hon.

Hemma har hon två tonårssöner och även om en av dem flyttat hemifrån nu har det varit några kämpiga år. Kostnaderna för hyra och elpriser med mera har gått upp samtidigt som sjukersättningen legat kvar på samma nivå.

– Jag gick in i väggen och har varit sjukskriven i några år. Nu är jag på väg tillbaka, lite mittemellan arbetsträning och jobb, säger hon.

Hur känns det att vara beroende av den här hjälpen?

– För min del är det inget skämmigt. Under de här tuffa åren har man märkt att det är många som lever på gränsen. Då tror jag det blir lättare för folk att ta emot hjälpen och se varandra för vad det är.

Josefin Einarsson berättar att under de två och ett halvt åren de delat ut mat i Växjö har behovet ökat för varje gång. Förutom matutdelningen i Växjö hjälper de många ukrainska flyktingar med mat, kläder och leksaker. Allt görs helt ideellt.

– Vi får inget betalt för det, men vi får så mycket kärlek tillbaka. Alla är så tacksamma, de gråter och säger att det har blivit höjdpunkten på veckan, säger hon.

Det är fritt fram för vem som helst att komma på utdelningarna på tisdagar. Däremot begär de kontoutdrag när de levererar det hem till folk. Samtidigt som de hjälper andra har de svårt att hålla igång verksamheten, eftersom det kostar att köra runt.

– Det är många som säger att vi är duktiga som gör detta, men vi skulle behöva att något företag går in och sponsrar eller att privatpersoner swishar något litet bidrag, så att vi kan fortsätta, säger Josefin.

När alla har fått ta av matvarorna packar de in det som blivit över. Det är dags att åka vidare till nästa ställe, men först behöver de fylla bilen igen.