Från köksfönstret i lägenheten i Älmhult har Susanne Vestberg utsikt över stationen och spåren. Hon hör X2000, Öresundståg och godstågen gå förbi på Södra stambanan, en av de mest trafikerade järnvägssträckorna i Sverige. Men det hon en gång tyckte var ett lugnande och trivsamt ljud har förvandlats till något annat.
En ständig påminnelse om natten när hennes 39-årige son Daniel och bror Ulrik 52 år miste livet när de blev påkörda av ett tåg på väg västerut från Växjö station.
Det började som ett väldigt trevligt födelsedagsfirande i Växjö sista lördagen i februari. Daniel skulle gratulera sin far på 70-årsdagen och Ulrik ville gärna fira sin före detta svåger.
Framåt kvällen tackade delar av släkten för sig och födelsedagsfesten fortsatte fram mot midnatt där flera i familjen dröjde sig kvar. Daniel skulle sova över hos sin morbror Ulrik och de bestämde sig för att gå hem. De var runda under fötterna men några stora festprissar var ingen av dem och det var inte aktuellt att fortsätta ut på krogen. Men på hemvägen var alltså olyckan framme.
– Det vi vet genom vittnen är att Ulrik på något sätt hamnat på spåret och ligger ner och att min Daniel två gånger försökte få bort honom. Sen var där bara ett enda stort ljussken har ett av vittnena berättat, säger Susanne Vestberg.
Nu, en månad efter olyckan, pågår allt praktiskt arbete för den närmaste familjen. Två lägenheter ska tömmas, minnessaker sparas. Susanne har tagit hand om en del av sin sons och sin brors fotbollsgrejer, de båda kompisarna hade mängder med prylar. Den ene i Chelseas blått, den andre i Man Uniteds rött.
Allt som måste göras efter ett plötsligt dödsfall ska göras två gånger om. Och ovanpå det en förlamande sorg.
– Jag kan inte sluta tänka på den där kvällen och hur det kunde sluta så fruktansvärt hemskt, säger Susanne Vestberg i lägenheten i Älmhult.
På kylskåpet sitter bilder på hennes bror och son uppsatta precis bredvid varandra. Susanne Vestberg pratar med dom varje dag och nedanför på golvet står en ljuslykta som hon tänder varje kväll. I huvudet försöker hon hitta rationella förklaringar, varför hamnade Daniel och Ulrik på spåret, vad kunde hindrat dem och så klart den mest hjärtskärande tanken på själva olyckan.
– Det är så många som fuskar vid övergångarna och som inte tycker sig ha tid att vänta när bommarna är nere. Har du då några glas innanför västen så kan du inte avgöra avstånd eller ser eller hör ordentligt. Då uppmärksammar du inte ett tåg som kommer. Man har inte de reflexerna.
– Jag tycker det är en katastrof att tågen får köra i den hastigheten över så många vägar och korsningar, det är ju jättemånga som passerar på de här gatorna av barn, unga och vuxna. Växjö är en stor stad och staket och avgränsningar mot spåren finns ju i nästan varenda liten ort, men inte här.
Familjen har velat se omedelbara åtgärder på olycksplatsen så att inte fler råkar illa ut och helst en så kallad planskild korsning, en vägtunnel eller tunnel med gång- och cykelväg under kust-till-kustbanan. Den lösningen diskuterades så sent som 2008 i Växjö kommun. Då utreddes tunnlar av konsultbolaget Sweco.
– Det var geologiskt besvärligt och landade i att i Liedbergsgatans förlängning hade vi fått riva delar av kyrkogårdsmuren och både där och på Södra Ringvägen hade lutningarna på ramperna ner till en tunnel under järnvägen blivit så brant att vi inte klarat tillgängligheten för gående och cyklister, säger Per-Olof Löfberg, Växjö kommuns trafikplaneringschef.
Att stänga övergångarna helt går inte heller när räddningsfordon och ambulanser måste fram till centrallasarettet som ska ligga kvar där det ligger.
Men Per-Olof Löfberg vill ändå inte utesluta att det blir ändring. Ska Kust-till-kust-banan få ett dubbelspår mellan Växjö och Gemla i en första etapp mot Alvesta någon gång i framtiden ska Trafikverket prioritera att bygga bort plankorsningarna. Så ser det ut vid nya järnvägsbyggen.
Helena Rådbo har arbetat med trafiksäkerhetsfrågor hos Trafikverket under en lång rad år. Hon doktorerade med en studie av dödsolyckor och självmord i samband med järnvägstrafik för 15 år sedan och mycket har gjorts under de åren.
– Vi försöker utreda och åtgärda så gott vi kan men vårt trafiksystem är väldigt stort och vi har 1000-tals plankorsningar att titta på. Det vi prioriterar är korsningar inom tätort med mycket människor i rörelse i första hand. Och vi ska se vad vi kan göra i Växjö. En sådan här händelse eller en mängd tillbud reagerar vi så klart på.
”Kanske får det någon att tänka till en extra gång så att dom är extra försiktiga. Det är därför vi vill berätta, det är därför jag hör av mig till Trafikverket och vill att något görs”Susanne Vestberg, mamma till Daniel Hagström och syster till Ulrik Färdigh som avled utmed järnvägen i centrala Växjö.
Hon har själv varit i kontakt med Susanne Vestberg och familjen.
– För att hon har rätt att få prata med någon hos oss här på Trafikverket. För mig handlar det främst om att vara en medmänniska i det här fruktansvärda.
Några löften har Helena Rådbo inte gett familjen men hon har en bild av åtgärder som skulle kunna förbättra säkerheten.
– Det är en väldigt öppen plats och det går att förtydliga att man inte ska gå runt bomdrevet och runda bommarna, till exempel installera det vi kallar pyramidmattor som är gjorda av gamla bildäck. De fungerar som en sorts färist för människor och avsikten är så klart att göra det svårare att ta egna vägar förbi plankorsningen. Men då kan man ändå komma under bommarna.
Även det arbetar Trafikverket med att förhindra. Ett nytt system testas och installeras nu runt om i Sverige där man använder sig av så kallade bomkjolar, en sorts staket, under bommarna.
I kombination med så kallade suicidstängsel, som är svårare att forcera och klippa upp än vanliga nätstängsel eller höga bullerplank som redan finns på en rad ställen på Kust-till-kustbanan genom Växjö, går det att öka säkerheten, menar Helena Rådbo.
Just stängsel och plank finns på olycksplatsen. Men bara vid ett av de fyra bomdreven och en av bommarna. Vid de andra tre är det helt öppen gräsmatta och inga höjdskillnader överhuvudtaget.
Oavsett åtgärder finns det alltid sätt att ta sig in på och över spåren för den som vill och det görs hur förbjudet det än är att korsa spåren på fel plats.
– Den största risken är hela tiden att människor inte tror att det kommer några tåg på spåren, att man helt enkelt ignorerar både hinder, bommar eller signaler och forcerar dom. Tågen kan komma i hög hastighet, de går förhållandevis tyst och har ingen möjlighet att stanna snabbt. Det är ofta bromssträckor på över 1 000 meter, säger Helena Rådbo.
Trafikverkets olycksfallsutredning är inte klar förrän tidigast till sommaren. Några förslag på åtgärder kommer inte innan dess.
– Jag tycker fortfarande att den här platsen är hemsk, nu ska jag inte komma tillbaka fler gånger. Det här var sista besöket. Snart ska vi minnas Daniel och Ulrik på kyrkogården istället, säger Susanne Vestberg.
Begravningen är inte många dagar bort och kommer att hållas i kyrkan i Lessebo. Det är i Lessebo familjen oftast samlats för alla högtider och familjekalas.
Till Växjö och olycksplatsen har Susanne Vestberg tagit med sig sin son Jimmy, 42 år, för att tända nya minnesljus för Daniel och Ulrik. I väskan har hon också några minnessaker från släkten att lägga på platsen.
För henne och familjen känns det extra viktigt att det händer något vid själva övergången, att någon försöker förbättra säkerheten, att någon bryr sig. Så att inte något liknande inträffar igen.
Medan Susanne Vestberg och Jimmy står intill järnvägen går det ena Krösatåget efter det andra förbi, något Öresundståg. Några unga pojkar är framme och tittar på ljusen, blommorna och hälsningarna.
– Kanske får det någon att tänka till en extra gång så att dom är extra försiktiga. Det är därför vi vill berätta, det är därför jag hör av mig till Trafikverket och vill att något görs. Så att ingen annan ska behöva uppleva det här, säger Susanne Vestberg.
